Jag har vuxit upp med skilda föräldrar sedan slutet av 1970-talet. Det var andra tider och delad vårdnad och varannan vecka var ovanligt då. Jag hamnade 60 mil från min pappa och det var ingen som uttryckte att det skulle vara något märkligt. Det fanns dock ingen direkt konflikt utan det bara var så det var. Som vuxen och mamma på 2000-talet ser jag det såklart på ett annan sätt, vilket även inneburit att jag kunnat se och erkänna att det faktiskt finns ett slags trauma i denna förlust som det ju trots allt var.

När jag som vuxen sett jämnåriga skilja sig och när jag tänkt på separationer med barn inblandade, har jag alltid ansett att delad vårdnad och varannan vecka är det mest självklara. Så länge det inte finns någon uppenbar anledning till att den ena föräldern inte kan ta hand om barnen såklart. När en nära väninna helst inte ville gå med på delad vårdnad, tyckte jag i tystnad att det var konstigt. Hon menade att det i alla fall för hennes ena barn, inte var det bästa. Jag ska inte gå in på de specifika omständigheterna, det jag vill få fram är just min inställning till delad vårdnad.

I teorin känns det så bra. Bortsett från att det allra bästa såklart är om hela familjen kan bo på samma ställe, så är väl delad vårdnad en solklar andraplats. För barnen. Och det är såklart dem allting handlar om. Men utifrån sett tycks situationen idealisk även för de vuxna. Tänk att kunna både få ha kakan och äta upp den! Att få leva ett liv med barn och allt vad det innebär och samtidigt ett fritt liv med all möjlighet i världen att fylla det med precis det man vill.

Elefanten i rummet som jag upplever att ingen pratar om är att i verkligheten kan man ju inte stänga av och sätta på känslorna för sina barn och längtan när de inte är hemma är ju enorm. Min partner och jag gick skilda vägar när min son endast var fyra år så det har fått växa fram lite i taget hur vi skulle ha det. Sonen har dock hela tiden haft nära tillgång till oss båda. Först när han var åtta år landade vi hundra procent i varannan vecka. Det är en vanesak, man lär sig att styra upp och organisera sitt liv på ett nytt sätt och jag sitter verkligen inte och gråter en vecka i sträck när han är hos sin pappa. Men livet går definitivt mer i grått de veckorna han är borta.

Nu känns det här som det bästa för oss alla tre men ett tag undrade jag verkligen om det var rättvist att barnet skulle tvingas att bo i en kappsäck. Det är inte så självklart som det är i teorin. Men jo, oftast är det nog ändå att göra det bästa av en operfekt situation. Barn fungerar ju inte som vuxna tack och lov, de är oändligt mer anpassningsbara och de får ju två hem. Att han tvingades sova "borta" varannan vecka var ju mitt perspektiv. Men saknaden, varför talar ingen om den? Jag var helt oförberedd på hur stor plats den tar.

Nackdelarna bortsett från att livet blir lite tråkigare och färglösare är att allting blir så koncentrerat. När vi är tillsammans känner jag att vi måste utnyttja tiden maximalt och det kan vara stressande. Och under min ensamvecka finns en outtalad förväntan (hos mig själv) att jag ska jobba extra mycket, vara extra social, hinna med alla de där projekten jag inte gör annars.

Det är kravfyllt och långt ifrån bara lustfyllt. Sedan är det sådant som att man ibland är mitt i en konflikt när det är dags för byte, vilket gör separationen än mer ångestfylld. Eller att de sociala aktiviteterna inte alltid passar vårt schema. Jag kan bli bjuden på fest de veckor jag har sonen och skulle då aldrig välja festen, eller få möjlighet att göra något kul med en annan barnfamilj när jag är barnlös.

Sverige uppges i dag ha högst andel varannan vecka-boende barn i världen. Det visar alltså en ny rapport från företaget Happy Parents, baserat på data från SCB och Socialstyrelsen. 200.000 svenska barn bor hos sina föräldrar varannan vecka. Enligt spanska statistiska institutet så har delad vårdnad i Spanien ökat från 18 procent av skilsmässorna år 2013 till 43 procent år 2021 som är de senaste tillgängliga siffrorna. Delad vårdnad behöver ju inte innebära varannan vecka, men när jag ser min sons kompisar med skilda föräldrar verkar det vara det vanligaste.

Fördelarna är nästan de samma som nackdelarna faktiskt. Jag är mycket mer medveten om den tid vi har tillsammans, värdesätter den och tar tillvara på den bättre. Och jag uppskattar trots allt även den tid jag har själv. Jag trivs mycket bra i mitt eget sällskap och blir allt bättre på att tydliggöra för mig själv vad jag ska göra under mina ensamveckor för att de ska kännas härliga.

För några år sedan hade jag kunnat ge vad som helst för att få flera dagars sammanhållande egentid. Då var det ovanligt och om det hände kändes det väldigt lyxigt. Allt handlar såklart om mindset och mental inställning.

Ett samhälle där papporna är lika närvarande föräldrar som mammorna tror jag är ett bättre samhälle för alla. För papporna, för barnen och för mammorna. Och för samhället i stort. Det kommer med så himla många positiva effekter. Men på individnivå är det inte alltid skitkul. Egentid är högt värderad för en småbarnsförälder, men en vecka i taget är inte idealiskt utifrån just det perspektivet.

Så vad vill jag då egentligen? Vad är det jag vill ha sagt? Kanske bara att jag önskar vi kunde prata lite mer om saknaden, längtan och förlusten. Att få det bekräftat är kanske det enda jag vill. Inte enbart få höra ett klämkäckt “åh vad skönt för dig att äntligen få lite tid för dig själv!”. Lite i taget lär jag mig dock att njuta av det unika i var och en av de två veckorna. Och det är definitivt roligare när det inte råder pandemirestriktioner!