Som 26-åring ställde jag till med middag för mina drygt 20 kollegor, alla äldre än jag, i min etta med sovalkov på 35 kvadrat. En del kom i kostym för det var så de gick klädda till vardags, andra var mer informella. Jag bjöd på Thaisoppa i små skålar som gick att hålla med en hand, för stolar fanns det absolut inte så det räckte och de hade ju ändå inte fått plats på den begränsade golvytan. Gästerna älskade det så såklart och jag skämdes inte det minsta över mitt lilla hem eller bristen på dukat bord och avec.

Under mina första år i Spanien hade jag inga problem att upplåta mitt hem för middagar som lagades gemensamt med vänner och deras vänner, knytkalas eller mer eller mindre lyckade försök att själv bjuda på hela rubbet. Maten och den fysiska inramningen var inte det viktigaste. Vem brydde sig om någon fick tränga ihop sig på en soffkarm eller att bestick, glas och tallrikar alla var så omaka som det bara gick? Det var kravlöst och opretentiöst. Och roligt.

Sakta men säkert hände något. Folk i min omgivning blev vuxna på riktigt. Jag fick fler svenska bekanta i Spanien. Värdsvana personer som inte behövde fundera på kostnaderna, som hade perfekta hem med kompletta serviser och en vana att stå värd i ordets rätta bemärkelse, utan att avskriva sig något av ansvaret. Jag fortsatte i viss mån att bjuda hem folk, men mest när det gick att duka upp långbord i trädgården och oftast med tema “hämtpizza till alla” för att sänka förväntningarna och pressen.

Så kom pandemin och nu tre år senare är jag ringrostigare än någonsin och får stresspåslag över att att ha mer än en person på bjudning samtidigt. Inom mig skyller jag på en hel massa olika saker, men till syvende och sist handlar det om dåligt självförtroende och en känsla av att folk förväntar sig perfektion som jag upplever att jag inte kan uppfylla.

Det märkliga är att när jag själv är gäst älskar jag de mest informella tillställningarna i betydligt högre grad än de formella. Där folk verkligen bjuder in en inte bara i hemmet rent fysiskt, utan välkomnar en rakt in i famnen så att säga. Där värdinnan mellan raderna och med små detaljer säger till mig att jag är en i familjen. Det kan ske på olika sätt - som att be om hjälp att duka eller att öppna vinet - men aldrig handlar det om att följa några regler.

I Spanien är det just det gästfrihet handlar om, att bjuda in till synes spontant - även om det kan vara planerat - men där känslan är att man välkomnas till ett bord där alla delar på det som är; maten, ytan, samtalen, värmen. Som gäst måste man dock veta att ta för sig, inte vara för blyg eller förvänta sig att någon bjuder in igen och igen (kom in, sitt ned, varsågod, välkommen in i salongen, varsågod, ta mer). Saknas en stol, gå och hämta en. Fattas en tallrik, gå och ta en i skåpet. Blir du inte tilltalad, kasta dig in i konversationen och ta den plats du önskar. Är du mer hungrig, förse dig.

Jag har svårt att se framför mig spanjorer som lagar mat tillsammans eller ordnar med knytis, ändå är det precis den känslan de skapar under sina sammankomster där spontaniteten och den avslappnade stämningen är rådande. Ingen bordsplacering eller gemensamma skålar med en miljon huvudnickningar i tid och otid och enligt ett visst mönster.

Jag har bestämt mig för att ta mig ut ur min egen låsning och börja en långsam rehabilitering av mitt eget värdinneskap. Å ena sidan fråga mig själv vad det är jag själv gillar när jag blir bortbjuden. Det finns säkert de som vill bli bortskämda, servade och känna att fullständig kontroll råder. Men det är inte vad jag själv önskar mig och då måste det kanske inte heller vara det just jag bjuder andra på. Umgänget får vara det viktiga och tanken såklart. Å andra sidan måste jag träna mer.

På senare tid har suget kommit tillbaka, jag ska bara bildligt ta några steg tillbaka, börja i rätt ände och äga mina egna bjudningar. Våga göra dem på mitt sätt och sluta be om ursäkt. Att bli bjuden på perfektion är inte alltid det mest perfekta. Däremot vill ingen heller ha en värdinna som säger förlåt för att huset inte renoverats, att fönsterna inte tvättats, att ett gästrum används som förråd eller för att det finns en tallrik av varje sort och 15 omaka vinglas.

Maten är självklart viktig. Det är ju underbart att äta och dricka gott tillsammans. Men saken är att det ger sig själv om kraven sänks. Om jag lärt mig något de senaste åren som fullvuxen så är det att inte konstra till det. Det som är gott och funkar, det jag vet hur man lagar, det är säkra kort. Ju enklare desto bättre. Experimentera är bättre att göra en vanlig måndagsmiddag. Plockmat som bara är att lägga upp och ställa ut eller mat som går att få klar innan gästerna kommer.

Grilla däremot, som en kan tycka är det mest ultimata, har jag lärt mig den hårda vägen att undvika. Jag kan grilla till mig själv, men har aldrig inte bränt köttet när jag försöker bjuda andra på det och finner alltid mig själv springa som en skottspole mellan trädgård och kök.

Själv hatar jag känslan av att värdinnan (eller värden för den delen), tillbringar större delen av middagen i köket. Det gör mig stressad och ger mig dåligt samvete. Då är det bättre att gå på restaurang där kyparna i alla fall får betalt. Går jag hem till någon vill jag umgås och känna att min vän, värdinnan också får njuta. På samma sätt bjuder jag hem folk till mig själv för att njuta av tillställningen. Hellre en operfekt middag med en avslappnad närvarande värdinna än det motsatta.

Sedan är det frågan om par och singlar. Det borde självklart vara totalt oviktigt, men när man i ett större sammanhang av endast par är den enda singeln, kan man visserligen komma undan som gäst, men att vara singel värdinna med bara gäster i par? Och hur ska man tänka kring barn? Jag tillhör ju Team Informell och tycker det är så mycket härligare när alla får komma och det blir som det blir. Men jag kan såklart även förstå att det finns en tid i livet när man är på en annan plats.

Slutligen får det faktum att jag befinner mig i utkanten av en kontext med Spaniensvenska familjer som lever extremt sociala liv, mig att fundera mycket på vad som är lagom. Jag eftersträvar inte det de har, ändå tenderar jag att mäta mig själv med den måttstickan och blir följaktligen alltid underkänd.

De lever som om de vore pensionärer (men är det inte) med aktiviteter både dag och kväll merparten av veckans dagar. Fritiden och det professionella nätverkandet tycks vävas samman och omöjligt att hålla isär. Jag ser på, på distans, häpnar och undrar hur folk orkar. Och vad det är för fel på mig som inte vill? Det är ju så skönt att vara hemma själv! Men det har kanske inte med vett och etikett att göra...