Särskilt är det svenskarna som varnande ropat att vargen kommer. För kom den till Sverige så kommer den väl till Spanien… Övertygelsen var väldigt stark förra året. Lite mindre så nu. Och jag börjar skönja en trötthet, på att vänta, en behaglig uppgivenhet där de flesta börjar vackla i sin pessimism.

Jag har skrivit om det förr, den konstiga känslan av att saker och ting nu för tiden är positivare, stabilare och mindre dramatiska i Spanien än i Sverige. Inflationen är hög och räntorna har gått upp, vilket givetvis påverkar många människor. Men samtidigt presenteras en hel del motstridiga uppgifter; den spanska ekonomin mår bra, tillväxten är positiv, ingen recession är i sikte, arbetslösheten är lägre än på mycket länge. Dessutom är spanjorerna i allmänhet inte särskilt belånade, inte i närheten av den situationen som rådde när fastighetsbubblan sprack 2008.

“Hur är det med dig nu Carin? Är marknaden som här, då har ni det tungt gissar jag.” Meddelandet fick jag härom veckan från en god vän i Sverige. Och hon är inte den enda som frågat. Många bekanta utgår ifrån att det är lika besvärligt här som i Sverige och många av våra svenska kunder frågar om inte priserna har gått ned. Fast i stort upplever jag faktiskt att förväntan över en vändning efter många års uppgång både av priser och aktivitet på marknaden, redan har passerat sin kulmen.

Precis som när pandemin bröt ut var det många som efter krigsutbrottet förra våren, när allt ställdes på ända med svajiga börser och stor osäkerhet inför framtiden, tog för givet att priserna skulle vända nedåt. Det blir ju ofta en slags självuppfyllande profetia när det börjar snackas om att toppen är nådd och nedgången nära. Ingen, oavsett om den privata ekonomin är direkt drabbad av världsläget eller ej, vill köpa när priserna är i topp. Ingen vill göra en dålig affär.

Att allt skulle stanna upp just av själva rädslan för ett ras, var det jag själv var mest orolig för i fjol. Kunder fanns det, många var ute och tittade, men många var veliga, fick kalla fötter i sista stund, försökte pruta för hårt eller åkte bara hem utan att ha tagit något beslut. Under 2020 tog de flesta kunder jag hade kontakt med, för givet att priserna skulle falla, men det hände aldrig. Vad som hände var att utbudet minskade drastiskt och när väl de allra värsta restriktionerna var över, så kom efterfrågan igång betydligt snabbare än man hade kunnat föreställa sig.

Pandemin lade inte sordin på fastighetsmarknaden på Costa del Sol, tvärtom. Restriktionerna gjorde naturligtvis att resandet hölls nere under perioder, men det fanns parallellt en ovanligt stark drivkraft att göra något positivt av situationen; förverkliga drömmar, jobba på distans någon annanstans än i en grådaskig nordeuropeisk stad. Nya köpgrupper föddes och det blev både fart, ny dynamik och nya flöden på marknaden. Säljarna hängde inte riktigt med och det har varit svårt att hitta bra objekt till alla potentiella köpare.

Samma tendens tycker jag mig se i den nya situation som skapades i ett Europa drabbat av krig, inflation, höjda räntor och generell oro. De som sitter på bra bostäder som de inte använder och möjligen skulle kunna tänkas sälja, väljer att avvakta. Men köparna har inte försvunnit, inte alls. Trenden att med elden i baken förverkliga drömmar och fly undan en trist vardag som är gråare än på mycket länge, har bara vuxit sig än starkare.

För många har kriget och dess ekonomiska effekter till och med fungerat som en push att besluta sig för att köpa ett andra boende på Costa del Sol, snarare än att få dem att skjuta planerna på framtiden. Inte minst gäller det folk från länder som ligger geografiskt nära Ukraina, som Finland, Polen och Ungern. Spanien uppfattas som det tryggaste hörnet i Europa och att investera i en fastighet på Costa del Sol som ett av de säkraste sparalternativen.

Vad man kan säga om fastighetsmarknaden det senaste året är väl framför allt att vardagen för oss mäklare varit ryckig. Så har det varit för mig och jag hör samma från mina kollegor i branschen. Under perioder råder total stiltje och vissa månader har vi galet mycket att göra. Exakt vilka veckor eller månader folk har mycket att göra, varierar. Men det går både upp och ned samtidigt i någon slags ständig vågrörelse.

Visst är det många potentiella köpare som har försvunnit. Om vi fokuserar på svenskarna så har det under ganska många år varit en hel del relativt unga människor som belånat sin svenska bostad för att få loss pengar att köpa en semesterbostad i Spanien för. Eller så lånade de i Spanien, såg det som en långsiktig investering som skulle dra runt sig själv med hjälp av korttidsuthyrning tills det blev dags för pension. Denna typ av kunder ser vi inte så många av just nu, det vill säga de som tar ett banklån för att köpa en andra- eller tredjebostad.

På samma vis är det fler säljare som är betydligt mer ekonomiskt känsliga och därför försvinner en hel del objekt till långtidsuthyrning. Det tar till och med under goda tider ganska lång tid att sälja en bostad på Costa del Sol och även om spanjorerna generellt har det ekonomiskt bra, vill eller kan de inte låta en tom bostad ligga ute till försäljning under allt för lång tid samtidigt som den kostar både avgifter, ränta och amortering. Säljs den inte under de första månaderna, tenderar de att ta bort den och hyra ut den på långtid istället. De är inte i desperat behov av pengar, men marginalerna för många är mindre och man tar det säkra före det osäkra. Det gäller även familjer som planerat att flytta till något större, en hel del väljer att stanna där de är och tar bort sin bostad från marknaden.

De inhemska köpare som letar en förstabostad, tar dock fortfarande lån. Räntorna är högre än för ett år sedan men historiskt sett är de inte särskilt höga och spanjorerna har det bättre ställt än någonsin. Och bland de utländska köparna - däribland svenskarna - som har en god privatekonomi, är den emotionella anledningen till att köpa en fastighet på Costa del Sol, betydligt större än rädslan för det där prisraset. Som inte kom. Puckeln är passerad. Lugnet som uppstod på marknaden i stormens öga höll i sig under några månader i fjol, men inget hände. Folk höll andan, men tröttnade och gick så “back to business”. Priserna har än så länge inte börjat gå ned, de fortsätter uppåt om än i något lugnare takt.

Om vi pratar fastighetsmarknaden specifikt på Costa del Sol så tror jag att det ska mycket till för att vi ska få se ett fall. Vem vet, men vare sig en pandemi eller ett krig lyckades med det. Och jag tror det handlar främst om den oerhörda bredd av köpare som vi har här och kanske framför allt att de allra flesta, trots att det talas om “investeringar”, köper med hjärta, med glädje och med pirr i magen. Och om det är något de flesta av oss är i starkt behov av nu så är det just det.

För oss mäklare handlar det om att jobba lite hårdare och med betydligt mycket mer tålamod än vad som behövts under de senaste åren. Ingenting säljer sig självt, köparna ställer höga krav och slår absolut inte till på någonting som inte känns 100 procent rätt. Det är EQ´n som styr. Köparna vill göra en smart placering men känslorna talar om för dem att de inte har hur lång tid som helst på sig. Några månader kan man vänta men om vargen inte kommit än så är “de bar å åk”.