I min familj, bestående av min son Iván och jag, blandas det ganska friskt mellan språken. Mest mellan spanska och svenska, men det smygs även in en del engelska ord då och då. Jag tycker det är rätt härligt, samtidigt som det gör mig galen ibland. Jag talar nog 98 procent svenska, medan sonen under perioder talar upp till 80 procent spanska med mig. Det gör mig tokig för jag vill att han tränar sin svenska, men allra mest för att jag inte förstår vad han säger.

Som en typisk “pre-teen” talar han inte jättetydligt utan han mumlar snabbt, gärna vänd åt ett annat håll. Eftersom min hjärna inte vet vilket språk det är som kommer ut, uppfattar den heller inte innehållet. Jag skriker “va?!” flera gånger som en döv gammal tant. Han blir irriterad på mig och jag på honom. “Men tala svenska så jag förstår dig!”, utbrister jag frustrerat till slut. Inte för att jag inte förstår spanskan, men för att min hjärna ska kunna ställa in sig på rätt frekvens.

Bortsett från dessa stunder av misskommunikation, känns det som en rikedom att kunna använda ord på flera språk. Det tillför definitivt mer än det förvirrar och är faktiskt ett privilegium att befinna sig i sammanhang (hemmet i det här fallet) där man får plocka guldkornen från olika språk och veta att man ändå blir förstådd. Det är som att det ger oss ett internt verktyg som förstärker och kryddar dialogen.

När man funderar över ord, betydelser och deras motsvarigheter eller brist på dem, blir man varse hur språken kan komplettera varandra. Att vissa ibland känns lite fattiga inom en del områden, eller onödigt omständiga och långrandiga. Man kan även lära sig en hel del om ett lands kultur genom att titta närmare på var olika språk är starka eller svaga.

Jag har den senaste veckan funderat på vilka ord jag hellre säger på spanska. Om vi börjar med något så grundläggande som hälsningsfraserna så gillar jag verkligen att man i Spanien använder hela spektrat. Visst finns motsvarande på svenska, men hur skulle folk reagera om jag hälsade med god dag eller god kväll? Jag kanske borde våga prova.

På spanska nyttjar jag i alla fall dagligen buenos días, buenas tardes och buenas noches beroende på tid på dygnet. På svenska säger vi ”hej”. Det är faktiskt lite torrt. Och att kunna välja att skiljas åt med orden hasta luego, hasta mañana, hasta la próxima, hasta siempre, chao och adiós ger lite extra variation i tillvaron.

Överlag är ju spanskan helt klart ett rikare språk än svenskan, med mycket större valmöjligheter och fler nyanser att leka med. Inte minst tack vare alla olika böjningsformer och konjunktiv som inte ens existerar i svenskan. Det är ett litet helvete att lära sig, men ack vilka möjligheter det skapar när du väl dominerar det.

Och vem älskar inte diminutivformen? Vem kan tacka nej till en cafelito eller en vinito? Och visst tar det udden av saker och ting att säga poquito istället för poco. Det är dock en fälla också, för när man börjar är det svårt att sluta och det finns såklart en gräns. På andra sidan gränsen låter man inte avväpnande utan bara som en jättebebis. Och använd aldrig flera diminutiv i samma mening. Un poquito de cafelito håller inte.

Jag använder nästan alltid de spanska orden för spanska maträtter. Jag skulle exempelvis inte få för mig att säga ”potatisomelett”, det heter tortilla de patata punkt slut. Jag använder i princip inte heller ordet ”bläckfisk”, särskilt som det ju inte talar om huruvida det rör sig om pulpo eller calamares. När jag säger ”sockerkaka” som vi bakar ganska ofta hemma, blir min son alltid förvirrad så numera är det bizcocho som gäller. Är det grädde på är det dock en tårta utan tvekan.

I mitt jobb som mäklare använder jag även nästan alltid de spanska uttrycken för de juridiska begreppen. Det blir mindre missförstånd så, även när man talar med icke-spanjorer. Escritura, notaría, valor catastral, el registro, comunidad, IBI. Visst går det att översätta, men det känns tydligare för alla parter att inte göra det. Sedan finns en utbredd ovana som är mindre lyckad, nämligen när spanska begrepp försvenskas. Som ”comunidaden”, eller det fruktansvärda ordet ”kommission”, från spanskans comisión (provision). En mycket vanlig felsägning bland svenska mäklare i Spanien.

Moto tycker jag är ett bra samlingsbegrepp för diverse tvåhjuliga fordon, allt från vespor och mopeder till motorcyklar. Patinete säger jag också hellre än ”sparkcykel”, även om det väl inte direkt är något fel på det. I vårt område finns en så kallad “shuttle service” som är ett litet motordrivet tåg och som alla kallar för el trenecito. Svenskans ”transferservice” känns som ett virus som man får ont i munnen av att säga.

Sedan är det ju alla festligheter. Såklart säger vi feria, Semana Santa, Semana Blanca och San Juan för att nämna några. Annars är det ju ingen som förstår. Pueblo, som ju visserligen enkelt kan översättas till ”by”, är ett annat ord jag hellre säger på spanska. Det säger mer om vad det rör sig om. Och så gillar jag hur det rullar runt som en mjuk rund sten i munnen. Det smakar gott helt enkelt.

När Iván bröt armen för ett par veckor sedan försökte jag lära honom ordet ”mitella”, men det var stört omöjligt. Varje gång jag sade till honom att sätta på sin ”mitella”, tittade han på mig som om jag sagt något på kinesiska. Så nu har jag fallit till föga och det är cabestrillo som gäller. Ett annat ord jag fortfarande kämpar att hitta rätt med är idrotten i skolan. Det har väl inte så mycket med just språken att göra som att jag kommer från en annan generation, en som tillhör förra seklet…

I min värld heter det ”gympa” men varje gång jag säger det känner jag mig fånig och så förtydligar jag med ”gymnastik”. Vilket bara gör det ännu värre. Iváns enda association är till gimnasia rítmica, rytmisk gymnastik. Jag inser det, famlar efter rätt ord och hör mig själv räkna upp ”idrott”, ”sport” (svenskt uttal), ”sports” (engelskt uttal) för att till slut liksom bara ge upp och inse att ingen längre lyssnar. På spanska säger de educación física och det faller inte rätt i mun alls. Tack vare den engelsktalande skolan säger vi också ”snack” istället för ”mellanmål”. Vilket blir lite knasigt när vi är med de svenska kusinerna som ju bara får snacks på fredagar.

I rättvisans namn finns det även svenska ord som jag saknar på spanskan. Spanskan har oftast fler valmöjligheter, ändå kallar man både ”farmor” och ”mormor” för abuela och ”farfar” och ”morfar” för abuelo. Det är lite fantasilöst tycker jag. Vi har naturligt nog en ”mormor” och en abuela. Jag saknar även ordet ”mys”. ”Fredagsmys” är en institution hos oss liksom hos alla svenskar och Iván vet precis vad det innebär. Något ord för det på spanska har vi dock inte. Men det gör inte så mycket. Det gör det än mer unikt och vårt eget. Här i Spanien alltså.

Och ”lagom”, det svenskaste vi har. ”Lagom”. Så fint, så perfekt. Så lagom. Men världen skulle inte längre vara den samma om det plötsligt dök upp en exakt motsvarighet på ett annat språk. Eller ja, det finns ju över 7.000 språk i världen och jag talar tre. Så jag kanske inte ska uttala mig alltför självsäkert om just det.

¡Hasta la semana que viene!