”Lo que fluye”.
Inte förrän jag flyttade till bergen lärde jag mig detta trevliga, spanska uttryck som används flitigt av vännerna.
–Vad heter det på svenska, undrade sambon en dag.
–På svenska? … Jag vet inte. Man säger nog inte så på svenska.
–Nej, i Sverige ”no fluye ingenting”, sa han och skrattade, och det var bara att hålla med.
Jag rådfrågade Sydkustens redaktör Björkman som, trots att han är mycket duktig på språk, inte heller kom på en korrekt översättning. Det närmsta han kom var det engelska ”go with the flow”.
Så jag tänkte ägna dagens text åt det härliga uttrycket ”lo que fluye”.

Kort sagt handlar det om att hänga med när det händer någonting trevligt. Man behöver inte göra upp en massa planer i förväg, det blir bra ändå.

Här kommer ett par exempel på trevliga händelser som bara råkade ske under decembers långhelg.

En kompis såg en lapp om att ”el cartero real” skulle komma till grannbyn. Ville vi följa med? De tre vise männens brevbärare, översatte jag i huvudet. Det lät inte så spännande, men vi hade inget annat för oss. Sambon sov i Sevilla eftersom han hade spelat med sin grupp kvällen innan, så jag fick själv förklara för de båda döttrarna att vi skulle träffa de tre vise männens brevbärare och att de behövde skriva önskelistor. Stora tjejen hjälpte den lilla att skriva sin, medan den lilla frågade mig vad cartero real var för något. Här svarade jag mycket svävande eftersom jag egentligen inte visste mer än vad kompisen berättat, att man kunde lämna sin önskelista. Fråga mig vad som helst om tomten, och jag kan svara, men efter 18 år i Spanien vet jag fortfarande inte namnen på de tre vise männen.

Vi jagade runt i halva byn tills vi fann brevbäraren inne i spökkyrkan, eller det ofullbordade monumentet som det kallas. En svartmålad människa satt på en ranglig tron mitt i stora ödekyrkan och alla ungar som lämnade listor fick famnen full av godis. Där fanns flera familjer som vi kände, ugnarna sprang omkring och lekte, det serverades öl och griskindgryta. Doften frestade och fick magen att morra hungrigt. Vi funderade på att äta lunch i spökkyrkan, hade ändå inget färdigt hemma. Men en av familjerna hade tänkt äta på vägkrogen vid bensinstationen, ville vi hänga på? Självklart! Sedan tillbringade vi hela eftermiddagen vid ett långbord tillsammans med vänner och en massa mat. Döttrarna och deras kompisar, alla mellan fyra och nio år, ville ha ett eget bord och beställde själva mat och dryck. En oplanerad onsdag som blev väldigt trevlig.

Ett par dagar senare ringde en god vän och bjöd in sig själv på lunch. Passade nästa dag? Han skulle ta med sig dryck, snacks och sambo. Kul! På lördagsmorgonen köpte jag kött för att laga en stor sydafrikansk köttgryta och pumpamos med jordnötssmör. En stor tonfisk-empanada blev det också, jag hade på känn att den skulle behövas. Medan grytan puttrade och spred dofter av kanel och kardemumma kom ett par mycket ledsna och trötta vänner från sjukhuset för att hämta sin son som sovit över. Kanske ville de stanna över på lunch? Efter viss tvekan bestämde de sig för att bli kvar en stund.

Vi pratade om ledsna och glada saker medan vi mosade pumpa och gjorde ischoklad tillsammans med barnen. Han som var upphovet till lunchen dök upp med iskall öl, guacamole och sambo, plockade citroner i vår trädgård och började laga något mexikanskt, och jag kom på att vi inte hade ringt Lincoln. Lincoln ringdes och en timme senare dök han upp med äldsta tjejens bästis, en burk tonfisk, juice och choklad. Därefter kom sambons barndomskompis från Sevilla. Han hade åkt till bergen för att köpa skinka och korvar till julmiddagen.

Nu var köket fullt av människor, vi fick plocka in stolarna från uteplatsen. Brasan värmde, ungarna lekte. Varenda droppe av grytan skrapades ur, sedan tog vi fram glögg, lussekatter, ischoklad och turrón, lyssnade på musik och hade en så rolig eftermiddag och kväll att ingen ville bryta upp. Hade det varit nyårsafton hade det varit det allra bästa av firanden, så vi bestämde att detta var vårt egentliga nyårsfirande, ett par veckor i förväg. Vi spelade favoritlåtar och dansade. Lincoln, som är professionell musiker, fick feeling, tog fram gitarren och gav en hel flamencokonsert vid vårt köksbord. När fyraårige Alex började dansa till sin önskelåt – en rocklåt – tog alla vuxna vad som fanns till hands av pepparkaksburkar, skedar och glas och spelade med i låten.

Det var ännu en dag som var i princip oplanerad, allt bara hände. Och sådana saker gör det så roligt att leva här. Man behöver inte planera en massa långt i förväg, saker händer ständigt. Man råkar på någon, stannar och pratar och blir hembjuden på middag, får tröst efter ett obehagligt samtal och får dessutom låna en ful peruk till stundande maskerad.

Ett pyjamasparty planeras vid fredagshämtningen i skolan, dagen efter är ungarna iväg och resterande föräldrar sitter hemma hos någon annan och grillar. Ett meddelande i klassens WhatsApp-grupp: ”Solen ska skina på tisdag. Vem hänger med på picknick på utflyktsplatsen efter skolan?” Alla familjer i klassen utom två dyker upp, och där sitter vi och äter av allas medhavda rätter och pratar tills solen går ner och det blir iskallt.

Jag älskar spontaniteten i Spanien. I Sverige känner jag mig obekväm. Det går inte att vara spontan där. Alla har sina inrutade, pågående liv. Värnar om sin egentid. Efter jobbet gör man ingenting utanför vardagsschemat, och helgerna planeras både veckor och månader i förväg. Hur går det till att träffa någon utanför arbetsplatsen? När jag är i Sverige vill jag göra saker, ses, men måste anpassa mig till de svenska normerna för att inte uppfattas som påträngande. Så ingenting blir gjort. Ingen har tid med fika, alla helger är redan uppbokade.

Det är inte konstigt att uttrycket ”lo que fluye” inte verkar finnas i det svenska språket.