Inget värt firandet

DON KUSTSVENSK Idrotten växer på bredden och djupet och framför allt på den ekonomiska sidan. ”Min” första olympiad var London 1948 och amatörstatusen var viktig. Diskvalifikationerna av Gunder Hägg, Arne Andersson och sedermera Dan Waern, som med dagens måttstock fick ”kaffepengar” för att deltaga, var sensationella. Idag är det annorlunda med ersättningar av astronomiska summor – TV-rättigheter, reklambidrag och sponsorskap hjälps åt att trissa upp prispengarna.

Nu är det inte den totala förändringen i synen på pekunjär ersättning för idrottsmän som dagens kåseri skall handla om, utan de varierande yttringar av glädjefnatt som olika sporter håller sig med. Fotbollen visar den största provkartan av idiotiska hyllningar. Varje mål, i lägre serier eller 7-0, 8-0 i högre, firas som vore det ett avgörande mål i VM-finalens förlängning. Kullerbyttor fram- och baklänges, vaggningar av fiktiva spädbarn och kyssar på ringfingret (Raúl). Det allra vansinnigaste tilltaget är att dra skjortan över huvudet eller ta av den helt och vifta med den.

Motortävlingar avslutas med pristutdelning och ett enormt slöseri med champagne. Magnumflaskor skakas och sprutas över pristagare och närstående supportrar. Hoppas det handlar om lågkvalitativa mousserande viner inköpta på Lidl!

Jag förväntar mig nu att alla cykeltävlingar av dignitet, som exempelvis Tour de France eller Giro de Italia, i sina segerceremonier låter pristagarna spruta outnyttjat bytesblod och anabola steroider på varandra, men de kanske inte bornerar lika bra som cava och champagne. Dessutom föreslår jag att man skall kalla denna sista dag på tävlingen ”Stora Doparedagen”.

Andra idrottsgrenar där förekomsten av prestationshöjande preparat är regel snarare än undantag, är kraftsporter som brottning, tyngdlyftning och bodybuilding. Där skulle segraren kunna slänga så kallade ryssfemmor på tvåan, trean och publiken. Ryssfemmor är den populära beteckningen på dopingmedel som finns att köpa på varje välsorterat gym. Varifrån namnet kommer vet jag inte men det är allmänt känt att ryska brottare äter dem som tuggummi. ”Femma” kan möjligen vara det ursprungliga priset i rubel.

Idrotten var kanske inte så effektiv förr i tiden, men renare och ärligare på alla sätt. Segerceremonierna och målhyllningarna var mer modesta. En ryggdunkning eller ett handslag var tillräckliga för att målgöraren skulle känna sig hedrad.

Jag säger som Claes Eriksson i Galenskaparna: ”Folk säger att det var bättre förr – men det var det inte. Det har blivit sämre nu!”