Det var länge sedan jag skrev om pandemin. Det är nästan så man saknar det, eller hur?! Skämt åsido, faktum är att det finns delar av den där bisarra situationen vi levde i, som jag kan sakna idag. Det var något med det lilla, nära, enkla livet som tilltalade mig och som jag faktiskt delvis behållit, men jag återkommer till det längre ned.

Munskydden i skolan kan nog alla vi föräldrar sakna nu (så länge vi själva slipper dem). Alla dessa sjukdomar som kom i kölvattnet av ett försvagat immunförsvar när de åkte av efter 1,5 år, de hade vi gärna varit utan. Min son fick till och med krupp. Jag har lite svårt att ta mig själv på allvar när jag säger det, då jag har tendens att "få krupp" på diverse saker. Men nej, den riktiga kruppen var inte så kul men gick över med adrenalin och mycket glass. En månad senare var det dags igen för vad jag misstänker var Femte sjukan. Överlag hostar och snörvlar folk ovanligt mycket och i Andalusien har rekordmånga barn denna höst drabbats av bronkiolit.

Jag kan även sakna det intensiva utbytet och den ständigt pågående dialogen. Alla hade behov av digital närhet, uppdatering om regler i ständig förändring och dessutom hade vi alla så väldigt många åsikter vi kände oss tvungna att vädra i tid och otid. Whatsappgrupperna gick varma och det bokades digitala AW´s på löpande band. I veckan hörde en vän i Sverige av sig och undrade om vi inte kunde ta ett glas vin framför skärmen, “så där som man gjorde under pandemin”. Det var fint.

Umgänget under pandemin passade mig som ensamstående mamma och heltidsarbetande väldigt bra. Jag blev mer social än tidigare men har åter fallit tillbaka i gamla mönster. Det slår mig ibland att “nu skulle man ju kunna dra ihop till en fest”, men det stannar vid tanken för att jag är för lat. Det var lättare när det bara behövdes en skärm och var och en stod för egen dricka och snacks.

Vad jag inte saknar är stressen inför julresan i fjol, över huruvida någon av oss skulle falla dit och därmed förstöra hela julen. Hetstestningen och rädslan över stjälpta planer och över att på något vis sprida viruset till någon som skulle bli riktigt sjuk.

Spanien var ett av de länder i Europa med hårdast pandemirestriktioner. Det skrevs hyllmeter i media om vilket paradigmskifte det var för alltifrån mental och fysisk hälsa, till umgänge, boende och arbete. På vilket sätt är livet här annorlunda nu jämfört med tidigare? Jag skulle säga på förvånansvärt få sätt för oss som inte drabbades direkt av viruset. Det vill säga förlorade en anhörig eller drabbades av långtidscovid.

Munskydden ser man ju än idag och det är inget vi reagerar över. Det skulle man ju gjort före pandemin. Men har spanjorerna blivit räddare för närhet och smitta i allmänhet? Ändrades vårt sätt att hälsa på varandra och att umgås? Nej, det kan jag inte se. Jag tror de flesta av oss helt enkelt glömt hur det var. Det märks när det kommer upp som samtalsämne, någon fäller en kommentar, vi spinner vidare och häpnas över hur otroligt annorlunda livet var under en period. Då känns det som att det hände för flera decennier sedan. Det mesta är som vanligt igen.

Det är lättare att betala med kort idag, vilket gynnar mig som aldrig har kontanter. Distansarbetet är definitivt här för att stanna och jag jobbar numera alltid hemifrån när det är det mest effektiva. Det känns självklart. E-handeln är också en helt naturlig del av spanjorernas liv numera. Jag beställer mer på nätet och det fungerar bättre än tidigare. Och jag vill påpeka att även de små företagen finns representerade på det stora varuhuset online, inte bara jättarna. Det finns inget motsatsförhållande mellan att handla online och att stötta de lokala näringsidkarna. Det går att göra både och.

Jag tror att färre flyttade ut på landet än vad som förutspåddes, däremot att fler semestrar i närområdet. Vi förflyttar oss inom ett mindre geografiskt område. Det känns tryggt, säkert och inte minst, fullt tillräckligt. Många av oss rör sig däremot mer rent fysiskt. Kanske delvis för att vi fick uppleva att det kunde vara en lyx att promenera i friska luften, delvis därför att fler av oss skaffat hund. I vår familj är rescue-hunden Zingo definitivt den mest konkreta resten från pandemiåret 2020. Det är jag oerhört glad och tacksam över.

Jag tror många av oss blivit skörare och mer medvetna om att vår värld kan vändas upp och ned när som helst. Samtidigt starkare av känslan att det går att ta sig igenom det. Vi vet vad vi vill i högre utsträckning, slösar mindre av vår tid, är nöjda med mindre men också mer angelägna om att förverkliga våra drömmar och med en insikt om att vi klarar mer än vi trodde.

I mig har det vuxit fram en tydlighet, en insikt hos mig själv att jag trivs med ganska lite umgänge. Jag är inte en eremit, men min lagomnivå är lägre än många andras jag känner och det är okej så. Kvalitet snarare än kvantitet när det gäller vänskap tror jag lever kvar hos många. Det blev så tydligt vem som var viktig. Jag trodde vi skulle längta till stora fester och trängsel men upplever att så inte blev fallet, varken hos mig eller andra. Men vi har nog blivit lite bättre på att sträcka ut en hand när vi känner oss ensamma. Närhet kan fås och ges på så många olika sätt.