Det var eftermiddagen den 13 november 2002. Den enkelskrovade oljetankern Prestige befann sig utanför Galiciens kust. Kustremsan är känd för att vara svårnavigerad och har det olycksbådande namnet Costa de la Muerte – Dödens kust.

Skeppet hade avgått från Sankt Petersburg och var på väg mot Gibraltar. Det var en stormig eftermiddag den där novemberdagen. Den grekiske kaptenen Apóstolos Mangouras upptäckte plötsligt en läcka på styrbordssidan. Det som inte fick hända hände – tankern började ta in vatten. Ombord på fartyget fanns 77.000 ton råolja. Nu gällde det att agera snabbt. Vid tillfället för läckan befann sig Prestige omkring 50 kilometer från det galiciska kusten, vid Fisterra.

I ett nödrop bad Mangouras den spanska räddningstjänsten om hjälp för att få fartyget bogserat in till land. De spanska myndigheterna fattade då ett ödesdigert beslut – de nekade tankern tillstånd att lägga till i Spanien. De ville undvika en naturkatastrof vid den spanska kusten.

Kaptenen på Prestige insåg att fartyget var dödsdömt om det inte snabbt beviljades att nå en hamn. Den spanska räddningstjänsten skickade ut helikoptrar, men endast för att evakuera besättningen. Kvar på oljetankern fanns sedan bara kaptenen Apóstolos Mangouras, styrmannen och maskinchefen.

Det läckande fartyget var nu något av en tickande bomb. Tankern sökte sig norrut i hopp om att kunna lägga till i Frankrike, som inte heller ville kännas vid problemet. Hoppet sattes då till Portugal, som också nekade skeppet tillträde.

Efter två dagars irrfärd i Atlanten då värdefull tid gick förlorad för att undvika katastrofen evakuerades även Mangouras och de två officerarna. När de anlände till det spanska fastlandet greps katenen av Guardia Civil, anklagad för att ha trotsat direktiven från de spanska myndigheterna.

Ett misslyckat försök gjordes att bogsera oljetankern lägre bort från den spanska kusten. Men det var för sent. Sex dagar efter olyckan bröts Prestige i två delar och sjönk till botten. Det beräknas att över 63.000 ton olja läckte ut i havet.

Scenerna de efterföljande månaderna var som hämtade ur en skräckfilm. Den vackra, galiciska kusten täcktes av en geggig svart massa, ”chapapote”. Konsekvenserna för miljön var förödande. Ekosystemen i haven och längst kusten rubbades. Mörkertalen kring hur många djur som dog eller skadades är stort. Den djurart forskarna lättast har kunnat studera är fåglar. Mellan 115.000 och 230.000 fåglar dog som en följd av utsläppen.

Olyckan fick även ekonomiska konsekvenser. Kostnaden för saneringen, upptagningen av olja från vraket och fiskeindustrins förluster beräknas uppgå till 2,5 miljarder euro.

I efterhand har det konstaterats att om Prestige fått lägga till direkt när läckan upptäcktes så hade utsläppet begränsats. Istället sjönk tankern till botten drygt 230 kilometer från den plats där den hamnade i sjönöd. På så vis kom utsläppet att nå 200 mil kust, i såväl Spanien, Portugal som Frankrike.

Naturkatastrofen väckte hård kritik mot de spanska myndigheterna, för deras hantering av katastrofen. Partido Popular styrde 2002 med egen majoritet såväl i Spanien som i Galicien, men långt från att ta olyckan på allvar i inledningen reste regionpresidenten Manuel Fraga bort för att jaga. Dåvarande vice regeringschefen Mariano Rajoy höll en uppmärksammad presskonferens där han tonade ner situationens allvar och senare talmannen i parlamentet Federico Trillo förnekade några som helst utsläpp, när frivilliga redan arbetade med att skyffla undan sörja från den galiciska kusten med hinkar och spadar.

Som en reaktion på utsläppet och myndigheternas försök att tona ner konsekvenserna av katastrofen bildades rörelsen “Nunca Máis”, som betyder “aldrig mer” på galiciska. Den krävde att makthavarna skulle erkänna miljökatastrofens omfattning och avsätta resurser för att hantera de ekologiska-, ekonomiska- och sociala problem som den orsakat. Tusentals frivilliga från hela Spanien slöt upp för att hjälpa till med saneringen och en av demonstrationerna mot myndigheterna samlade 200.000 personer.

Exakt hur olyckan gick till var till en början omdiskuterat. Kaptenen, Apóstolos Mangouras, uppgav att han hörde en hög knall innan läckan upptäcktes. Han hävdade att skadan berodde på ett yttre slag, som kom antingen från en kollision med en container eller för att vågor slagit emot skrovet. En senare undersökning visade dock att den avgörande orsaken till sprickan var ett strukturellt fel på skeppets ballasttankar.

Som en följd av förlisningen vidtogs flera åtgärder. EU skyndade på utfasningen av enkelskrovade tankrar, till förmån för dubbelskrovade. I den galiciska staden A Coruña finns numera en yttre hamn som ska kunna ta emot en läckande oljetanker. Allt för att den största miljökatastrofen i Spaniens historia aldrig ska upprepas.