Diverse olika medier har i veckan debatterat sanningshalten i “Blue Monday”, ett fenomen som faktiskt bygger på en slags pseudovetenskaplig uträkning där olika icke matematiska termer multipliceras med varandra och tillsammans uppnår nya höjder i dysterhet. Ekvationen ska enligt ryktet ursprungligen ha tagits fram för att underlätta försäljningar av resor till solen i just januari. Som om det skulle finnas behov av övertalning på det området? Jag tycker det är att sparka in öppna dörrar, att hävda att folket behöver mer glädje och solljus i januari. Men i den spanska vintersolen är det väl ingen som deppar?

Jo, faktum är att även de spanska medierna skrev om “Blue Monday”, trots att det är betydligt mindre mörkt och kallt här. Men januarideppen hänger inte enbart ihop med brist på sol. Det finns mycket annat att deppa över. Vem känner sig inte lite trött av den berömda uppförsbacken, “La cuesta de enero”, baksmällan efter överkonsumtionen i december? För mig personligen höjs månadskostnaden med ungefär 500 euro från och med slutet av januari. En fin kombo av höjda sociala avgifter och framför allt höjda räntor.

Avgiften för egenföretagare diversifieras från och med i år, vilket innebär att den sänks för en del och höjs för andra. Om den höjs, innebär det så klart att man tjänar ganska bra, men när man är ensam om att betala sina räkningar och räntorna samtidigt chockhöjs, känns det ändå ganska orättvist. Men jag känner mig inte direkt deppig. Det är som det är. Det är som under pandemin, jag drabbades aldrig av den där pandemitröttheten som kom sig av restriktioner och isolering. Vi drabbades alla lika och det var bara att bita ihop. Så känner jag nu med. Jag är dock tacksam över att jag inte också behöver betala svenska energipriser.

Så nej, jag är inte deppig, inte alls faktiskt. Tvärtom tycker jag det är skönt med låga förväntningar. Jag tycker det är avslappnande med allmängiltiga förklaringar till den där obestämda känslan av, ja vad är det? Inte direkt olust, utan snarare förvirring eller möjlighet tomhet. Januari borde kännas som en nystart, men så är det i alla fall inte för mig. Den känslan infinner sig i september och hela hösten har därefter en mycket tydlig och positiv riktning mot julen. Januari är däremot ett efter-semestern-syndrom, en känsla av att allt roligt är över utan något nytt i sikte.

Jag upplever att jag lämnats utan just en tydlig riktning och jag inser att jag behöver uppgradera mitt påskfirande. Inte för påskens skull utan för att jag behöver en ordentlig högtid att jobba mig fram emot. Så får det bli, i år ska jag inte bara påskpynta, ordna äggjakt, goda middagar och såklart se påskprocessioner inne i Málaga, jag ska förbereda en värdig upptakt, en rolig nedräkning till påsken så att hela mars månad får ett roligt tema. En festlig påskkalender?

Äsch det blir säkert inget av det, men det är tanken som räknas. Man får om man vill. Även om jag inte är deppig, försöker jag just nu vara väldigt snäll mot mig själv, inte ställa några särskilda krav mer än att varje kväll efter jobbet ska innehålla en långpromenad, vila, god mat, en stund framför en skön serie, en spännande bok i sängen.

Som om inte ekonomin och vädret vore nog är januari även högsäsong för skilsmässor. Jag har aldrig varit gift men separerade faktiskt just i januari för precis fem år sedan. Det var såklart inte ett beslut som togs baserat på någon slags januaridepp utan var bara ytterligare ett steg på en resa bestående av många olika överväganden. Men i januari 2018 tog jag över vårt gemensamma hem och separationen blev på riktigt. Jag blev faktiskt chockad när jag häromdagen insåg att det gått hela fem år. Småbarnslivet och en pandemi på det gör att det snarare känns som att jag varit singel i fem minuter.

När jag tänker tillbaka på åren som gått och platsen där vi befinner oss nu, känner jag ingen bitterhet utan enbart stolthet. Jag har ganska ofta under den här tiden, fascinerats över hur föränderligt livet är efter en separation. Hur man har det och vad var och en känner i den nya situationen är inte statiskt utan i ständig utveckling. Denna relation som man måste leva i och som uppstår just av det faktum att man valt bort varandra, förändras hela tiden. En familj som till en början kan kännas trasig, förvandlas, förädlas och blir till något annat som inte är kärlek, inte nödvändigtvis heller vänskap, men ändå är att betrakta som just familj.

Jag känner en stor ödmjukhet inför de vågrörelser som uppstår och skulle gärna ha peppat mig själv för några år sedan med vetskapen jag har nu att det är en långsam process. En separation kan kännas som upplösningen, men det är då allting börjar. Det är inte lönt att hetsa upp sig över småsaker, allt faller på plats så småningom. Sitt stilla i båten och dra inga långtgående slutsatser.

Men för att återgå till ljuset, solen och januarideppen. Trötthet kan ju även komma sig av D-vitaminbrist och märkligt nog läste jag en stor artikel i El País i veckan som beskrev hur spanjorer i betydligt högre grad än svenskar lider av just detta. Hur är det möjligt? Ingen vet exakt, det saknas forskning men mysteriet är ett faktum - en stor majoritet av spanjorerna har D-vitaminbrist och når generellt upp i betydligt lägre nivåer än befolkningen på de nordligare breddgraderna.

Förklaringen skulle kunna ligga i att spanjorerna håller sig undan solen dagtid under sommarhalvåret - det är tydligen mellan mars och oktober vi bygger upp vårt D-vitaminlager, att de är lite för bra på att smörja in sig med solfaktor och på att de är dåliga på att äta D-vitaminrik kost. Svenskarna är sannolikt mycket bättre på att kompensera den permanenta solbristen och på att utnyttja solljuset när det är som starkast. Något man gärna himlar med ögonen över när man bor här är svenskar som inte har vett att hålla sig undan solen när det är som varmast eller som slarvar med solskyddet för att skynda på brännan. Men tji fick jag. Lagom är bäst.

Jag tänker ibland på bloggaren Underbara Clara som skriver om livet i Norrland och i ett inlägg för några år sedan beskrev hur hon behöver de mörka månaderna för att vila, som kompensation för den ljusa tiden. Att hon aldrig skulle ha orkat med det ena utan det andra och att den mörka tiden också behövs. Vi mår bra av perioder med olika rytm, att inte alltid jaga fram i samma takt. Nu är en tid för hibernation, övervintring. Acceptans är mitt recept mot vinterdepp.

"En kall och tyst vinter är precis vad som behövs för att samla kraft igen. Vintern är som natten efter en lång och intensiv dag. Natten behövs för att kunna uppskatta dagen. Våren vore ingenting utan den mörka perioden som föregick den. Jag går in i den här tiden med samma känsla som när jag lägger mig för natten. Inte rädd för det mörka, tysta. Skuggorna och gråskalorna. Utan trygg i att det är nu jag får vila. Tids nog blir det dag igen."

Visst är det vackert?