Det är slående att se kontrasterna mellan hur dramat hanterades i Algeciras, där det inträffade, jämfört med på sociala nätverk och i den allmänna debatten. Algeciras är en av de orter i Spanien med störst andel muslimsk befolkning och där rådde en rörande enighet om att tragedin var en isolerad händelse. Såväl katolska som muslimska organisationer fördömde omedelbart dådet och betonade vikten av att inte peka ut specifika grupper som syndabockar. Det gjorde även borgmästaren, José Ignacio Landaluce (PP), som förnekar att det skulle förekomma kulturella eller religiösa konflikter i Algeciras.

Denna hållning av de direkt drabbade hindrade dock inte en hord av radikaler från att fokusera på gärningsmannens nationalitet och religion. Sant är att han ska ha åkallat Allah medan han utförde våldshandlingarna, men också att dådet verkade allt annat än väl förberett. Flera andra detaljer i gärningsmannens agerande, som att när han konfronterades av polis omedelbart släppte vapnet och lät sig gripas, går tvärt emot vad som kännetecknar en jihadist.

Sedan länge ser vi hur det som benämner en terrorist inte är handlingarna i sig, utan gärningsmannens ursprung. Om en våldsaktion utförts av en vit man talas det om en handling av en mentalt rubbad person. Om våldsverkaren däremot är arab och/eller muslim beskrivs dådet omgående som en terroristaktion. Denna inställning stämplar alla muslimer som presumtiva jihadister, vilket ju är vansinnigt. Speciellt med tanke på att mer än 90 procent av alla offer för jihadistdåd själva är muslimer.

Dådet i Algeciras slog omedelbart gnistor på sociala nätverk som Twitter och mellan raderna i alla hatmeddelanden kunde man skönja en rejäl portion skadeglädje. Många utnyttjade nämligen tillfället för att attackera inte bara invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet, utan även den spanska regeringen som de håller som medansvarig för tragedin. En av dem var ledaren för Vox Santiago Abascal. Han uppgav bland annat att det årligen grips i Spanien tiotals muslimska fundamentalister som planerar terrordåd och att politikerna som skapat denna situation är medskyldiga till den osäkerhet som spanjorerna påstås uppleva.

Det är knappast någon överraskning att Vox gått igång på händelsen i Algeciras och sin vana trogen vädrar främlingsfientlig retorik. Mer anmärkningsvärt har varit ett uttalande från ledaren för Partido Popular Alberto Núñez Feijóo. Medan såväl den andalusiske regionpresidenten Juanma Moreno och PP-borgmästaren i Algeciras betonat vikten av att inte stigmatisera några grupper för dådet, uppgav Feijóo i en intervju att man minsann inte ser kristna som går runt och dödar i guds namn. I hänvisningen till de kristna sköt han dessutom in ett ”vi” (nosotros) som markerade en skillnad mellan påstått civiliserade och icke civiliserade befolkningar. Den uppståndelse som uttalandet väckte tvingade PP-ledaren att senare justera sina ord, men medan han vidhöll att inga grupper bör utpekas gjorde han på nytt åtskillnad på kristna och ”andra trosutövningar”.

Jag har svårt att tro att Núñez Feijóo skulle vara rasist, men nog verkar han bära på en god portion fördomar, liksom grov okunskap. Listan över våldsdåd som begåtts i kristendomens namn är lång och ligger mot PP-ledarens påståenden inte flera hundra år tillbaka i tiden.

Inför detta sorgliga skådespel väljer jag att fokusera på hur befolkningen i Algeciras, oavsett religion, slutit samman i ett fördömande av hatet. Utan några som helst etiketter.