Sliding doors… Om, om inte… Om jag hade haft några miljoner på banken. Om det inte hade varit så förbaskat jobbigt att flytta och jag inte redan gjort det fler gånger än vad de flesta gör under ett helt liv. Om inte kostnaderna i Spanien för att köpa och sälja bostäder hade varit så höga. Och självklart, om jag inte hade trivts så bra som jag faktiskt gör i mitt nuvarande hem. Då hade jag flyttat till… ja, det får ni se nedan!

Det jag drömmer om är inte dyrare och finare utan annorlunda, allt som är tvärtom jämfört med där jag bor nu. Det är kul att leka med tanken. Jag kan drömma om större, mindre, enplans, platta omgivningar, lugnare, stökigare… Mina husdrömmar handlar inte om bra investeringar utan om att leva ut den där längtan efter raka motsatsen.

Enplansvilla i Torrequebrada
Min första dröm är inte så exotisk eller långväga utan helt enkelt området där min sons skola ligger i Torrequebrada, Benalmádena. Där finns en del "vanliga" bostäder, lägenheter och radhus som skulle kunna vara fullt uppnåeliga för mig om jag bestämde mig för att byta hem. Men nej, det är inte ett sådant jag vill ha. Jag drömmer om en av de stora enplansvillorna, alldeles speciellt en med en fantastiskt tomt i västläge med utsikt över havet.

Jag gissar att det är byggt på 1980-talet. Fasaden är av vitmålat mexitegel och har en entré framför vilken fantasin direkt målar upp finklädda gäster som är på väg till en bjudning. Jag tror jag skulle förvandlas till en person som har stora fester och middagar för många människor om jag bodde i det där huset. Stora öppna umgängesytor med dubbel takhöjd och ett par trappsteg mellan avdelningarna för att skapa rumsindelning och dynamik.

Det är nog Dallas jag ser framför mig och det känns så underbart flärdfullt, problemfritt och oskuldsfullt. Så där som allt var på 1980-talet när det inte fanns så många hot mot mänskligheten som det gör nu. Och så skulle vi kunna promenera till skolan, bara en sån sak!

En liten by på landet
När jag bodde i Málaga centrum längtade jag ofta bort från stan. Till något litet, gemytligt, tyst och lugnt. Till en plats utan trafik med naturen inpå husknuten. Till den där känslan av svunna tider som kommer över en när man besöker de små andalusiska byarna. Där allting går långsammare. Där den äldre generationen är en direkt länk till ett annat sekel. Där alla känner alla. Väggarna är metertjocka, fönstren små och alla i byn har sin egen odlingslott i utkanten av samhället. Det skulle kunna vara Alfarnate, Colmenar eller Tolox.

Det skulle också kunna vara en finca helt ensligt ute på landet. Ibland får jag annonser skickade till min jobbmail om små hus med flera tusen kvadratmeter mark, egen pool, öppna vyer, en övertäckt terrass med hängande vinrankor. Inte en endaste väg i sikte, inga grannar. Bara tystnaden och ensamheten. Fast max 15 minuter bort från civilisationen. Och för samma pris som en tvåsovrummare på kusten.

Det kan man få exempelvis i Coín och Alhaurín El Grande. Då klickar jag långsamt genom bilderna och funderar över hur livet där skulle vara. Ofta slutar det dock med att jag blir stressad över allt som måste göras och allt som jag skulle behöva lära mig. Och över hur mörkrädd jag skulle bli.

Ändå har jag svårt att släppa tanken på eremitlivet. Kanske en gammal kvarn vid något litet vattendrag en bit upp i bergen? Jag hade en sådan till salu en gång för många år sedan. Den låg utanför byn San Martín del Tesorillo. Jag tror aldrig jag fick någon kund på den, men själv hade jag gärna slagit till om jag haft pengarna. Och modet. Den var som en saga, inbäddad i skog och med en porlande bäck som rann förbi precis utanför huset. Det är alltid britter som bor i de där annorlunda fastigheterna. De är kanske inte kända för sin fantastiska designkänsla, men rädda för att gå sin egen väg är de i alla fall inte.

Bahía Dorada
Bahía Dorada byggdes mellan 1967 och 1978 i sydvästra Estepona. Urbanisationen som består av flera faser på båda sidor av N-340, designades av den sydafrikanske arkitekten Aubrey David. När jag jobbade på Fastighetsbyrån i Estepona hade vi flera intag där och jag föll pladask både för husens design där ingen planlösning är någon annan lik, där gammal byggteknik och keramikgolv möter det som var kontemporärt i slutet av 60-talet, och läget! Det finns både radhus, villor och lägenheter men jag drömmer givetvis om en av de fristående villorna precis vid stranden. En gräsmatta och en grind som öppnas rakt ut mot sandstranden.

Urbanisationen är helt unik, tack och lov skyddad och sticker ut mot allt som kom därefter. Bahía Dorada är byggt med enorma grönområden och planerat för max 70 personer per hektar. Detta alltså på första strandlinjen. Var någon annanstans får du det?

Bortsett från att just detta specifika projekt är ensamt i sitt slag, har jag alltid tyckt att det är något speciellt med att befinna sig i utkanten av Costa del Sol. På ena eller andra hållet. Det är en helt annan känsla än när man befinner sig i mitten. Jag vill bo i mitten, det vill jag. Men jag kan drömma om de två extremerna. Som Cotobro, eller Punta Chullera. Och Bahía Dorada.

Atlantkusten
Jag skulle kunna skriva att jag drömmer om att bo på någon liten Kanarieö, i Tarifa eller vid en “ria” (flodmynning) i Galicien. Vad dessa platser har gemensamt och som jag kan längta mig galen efter, är Atlanten. Det känns omöjligt att sätta ord på vad det är som drar, men det är någonting väldigt starkt. En blandning av ljuset, vinden och känslan av vild orörd natur, av att befinna sig vid världens ände. Av att vara liten, så liten, men på ett sätt som ingjuter trygghet och imponerar - inte skrämmer. Som sätter saker och ting i perspektiv. Jag inbillar mig att ett liv vid Atlantkusten skulle vara ett liv utan ekorrhjul och vardagsstress. Ingenting skulle någonsin vara viktigt i jämförelse med det stora havet.

Málaga centrum
Vi kan sluta där vi började. Eller ja, nästan i alla fall. Jag har bott fyra år i Málagas allra mest centrala delar och då längtade jag alltså därifrån och ut på landet. Nu kan jag ibland längta tillbaka. Nu när hela centrumkärnan är så gott som bilfri och jag har lärt mig att Málaga stad har tre parker stora som små skogar och som jag inte hade någon koll på alls på den tiden.

Jag skulle antingen bo i en takvåning med en privat terrass stor tillräcklig för att skapa en hel trädgård, eller i en lägenhet med spanska balkonger och utsikt mot skogen som omger borgen Gibralfaro. Alternativt i något spännande gammalt hus upp på berget Victoria. Det är så nära centrum att man promenerar ned på några minuter, men en helt annan värld. Det är fortfarande det gamla Spanien.

Och det kan jag väl konstatera, att den röda tråden i mina spanska husdrömmar är nostalgi. Det kanske är tur att de får förbli drömmar, så att jag kan behålla mina båda fötter på jorden.