Jag har varit fastighetsägare i Spanien i 8,5 år och har nog gått på en handfull föreningsmöten vid det här laget. Första gången blev lite av en chock. Som god svensk vill man ju stödja demokratin och visa på engagemang. Men efter mitt första årsmöte blev jag så matt att jag därefter höll mig borta i flera år med olika ursäkter. Det var en blandning av småbarn och heltidsjobb, men framför allt handlade det såklart om prioriteringar.

Dessa möten tenderar nämligen att dra ut på tiden. De känns allt annat än tidseffektiva och varar ofta i tre timmar. Men ändå, det rör sig ju trots allt bara om tre timmar per år. Just den dagen känns dock de tre timmarna helt ovärderliga. Som om det vore ens sista tre timmar i livet. Hela mitt inre spjärnar emot och jag kan få panik över tanken på att spendera dem på vad som kan liknas vid en tennismatch i ultrarapid.

Min passivitet ruckades dock av att det plötsligt började hända saker i min förening som jag fick höra om på omvägar. Korttidsuthyrning förbjöds och det bildades två läger, i huvudsak bestående av spanjorer i det ena och skandinaver i det andra. Beslutet togs genom omröstning, men motståndsgruppen levde vidare under lång tid därefter. Jag visste under en period inte riktigt vilket ben jag själv stod på men är numera rätt nöjd med förbudet.

Sedan beslutades det om extra inbetalningar på totalt 2.400 euro som vi skulle betala under en period av tio månader. Det vill säga utöver den ordinarie avgiften som inte är särskilt låg. Sedan dess går jag på mötena. Vi har så mycket som behöver göras att jag inte längre vågar avstå. Inte för att min röst är avgörande, men jag har i alla fall en chans att delta i diskussionen och är lite bättre informerad och förberedd på olika åtgärder.

I alla år har jag raljerat, suckat och stönat över “administrationen”, fastighetsförvaltaren. Hur dåliga de är på att svara på frågor. Hur märkliga saker som sker och kanske framförallt hur en hel del aldrig tycks ske. Hur otroligt trögt och långsamt allting är. Hur samma frågor tas upp och blöts och stöts, år efter år utan några till synes vare sig beslut eller åtgärder. Det gäller swimmingpoolerna, nya gångar mellan husen och parkeringen, skyddsplåt över parkeringsplatserna, solpaneler och allmänt underhåll av fasader och gemensamma utrymmen.

När någon granne gnäller över hur saker och ting sköts och styrs har jag lätt halkat med och hummar och grimaserar medhållande. Även om jag mer och mer känt av ett litet samvete som knackar på min axel för att uppmärksamma mig på att jag ju alltid kan erbjuda mig och göra det bättre själv. Det är ju lätt att gnälla på andra så länge man inte lyfter ett finger själv…

Senaste mötet i slutet av juli blev en riktig ögonöppnare för mig. Så pass att jag fortfarande känner mig lite mindblown. Det var en enda liten kommentar från fastighetsskötaren som fick allt att bli tydligt och enkelt mitt i allt det komplicerade; “Esto es una comunidad y se decide las cosas con mayoria simple” (Detta är en förening och man tar beslut med enkel majoritet).

Punkt.

Det är lätt att som svensk tro att man vet mer om demokrati än spanjorerna. Oavsett om vi är medvetna om det eller ej kan vi nog vara lite arroganta. Spanjorerna har sämre och kortare erfarenhet av demokrati och den spanska mentaliteten innebär inte alltid att saker och ting görs på snabbast möjliga sätt. Vi svenskar halkar ofta in i en besserwisser-roll. Vi vet bäst.

Fast gör vi verkligen det?

I min egen förening beter sig skandinaverna som om de betalar “administrationen” för att lösa alla problem. De drar fastighetsförvaltare och ordförande över en kam och vill som typiska nordbor visa sig kritiska, ifrågasättande och kravställande. Utan att bidra med någonting själva. På sommarens möte gick det så långt att en av dessa nordbor reste sig och lämnade mötet i vredesmod under en lång ramsa av inte så trevliga anklagelser.

Fastighetsförvaltaren höll sig lugn som en filbunke och konstaterade bara inför oss andra att alla har rätt till sin åsikt, men att vi är en förening som styrs av enkel majoritet. Det vill säga, oavsett vad man tycker så är det enda vägen framåt. Det finns inga genvägar.

De frågor som ligger på bordet just nu har inte delat upp fastighetsägarna i två tydliga läger. Många tycker olika, även spanjorerna har delade meningar. Det handlar om prioriteringar. Vad ska pengarna läggas på, vilka problem berör den egna fastigheten, ska vi köpa in solpaneler som förening eller rösta igenom att var och en får tillåtelse att installera på egen hand? Hur mycket kommer de störa utsikten för andra om de installeras på taken? Är det ens en klok investering?

Swimmingpoolerna är en annan nöt att knäcka och där ligger vi så långt efter både legalt och underhållsmässigt att vi egentligen skulle behöva stänga dem helt. Flera hus har sprickor i fasaden. För någon annan blir det översvämning utanför entrén så fort det regnar kraftigt. Var och en av grannarna har sin egen agenda, det vill säga vad som är viktigast för just dem. Ingen av oss vill betala mer än vad vi redan gör.

Det är inte enkelt. Det finns inga enkla lösningar. Och ingen kan bara ta ett snabbt beslut över huvudet på de andra. Det är frustrerande. Det är demokrati. Ingen spanjor går till attack eller gnäller. De skrattar som mest åt alltihop. Något som i alla fall skapar en känsla av gemenskap i de utmaningar vi har.

De tycks ha större förståelse för att ingen kommer att vifta med en trollstav och fixa allt åt dem. Det vet att det är vi tillsammans som måste lösa det. Inte ordföranden, inte fastighetsförvaltaren. Utan vi som utgör föreningen. Genom att stöta och blöta frågorna tills vi når ett majoritetsbeslut.

Personen som reste sig och lämnade det senaste mötet samtidigt som han kastade skit på andra, var skyldig föreningen en rejäl summa pengar för obetalda avgifter. Han tyckte även att det var relevant att inkludera i sin klagosång att familjen endast använder bostaden sex veckor varje år. Som om vi andra skulle anpassa oss till det.

Det är första gången jag hör någon säga det högt, men säkert är det en och annan som tänkt tanken. Men nog är det “sommargästerna” som får anpassa sig efter de fastboende och inte tvärtom? Allt annat vore väl orimligt?

Fotnot: I Spanien tillämpas enkel majoritet på fastighetsägarföreningarnas årsmöten av den anledningen att väldigt få engagerar sig och är med på stämmorna. Alternativet är ju absolut majoritet som innebär mer än hälften av det totala antalet medlemmar i föreningen, det vill säga även de som inte närvarar vid mötet.