När jag var yngre kunde jag tänka på pensionen som en guldålder. En tid i livet att skörda det man sått. Att leva gott och göra det man vill. Jag avundades unga pensionärer som tycktes ha allt. Friheten, hälsan, pengarna. Det ligger säkert en begynnande 50-årskris bakom - jag har precis fyllt 49 - men just nu kan jag ärligt talat inte tänka mig något värre än att gå i pension. Just därför fascinerar det mig när jag stöter på folk som slutar jobba långt före den riktiga pensionsåldern. Det förbryllar mig liksom att man inte vill vara med längre. Det är så det känns för mig. Som början på slutet. Jag vet, jag har en del att jobba med där.

Jag insåg redan för ett par år sedan, att jag nog led av åldersnoja. Det är ingen stark ångest utan rör sig mer om något lågintensivt som påverkar mig i hur jag betraktar folk och världen. En slags ständig medvetenhet kring en rörelse framåt, mot det oundvikliga slutet. Jag mår fysiskt bra, har visserligen fått sämre syn, men har faktiskt inga problem att lära mig leva med läsglasögon. Så förutom rynkorna i ansiktet, känner jag inte att åldern gör sig direkt påmind i den bemärkelsen. Ändå är det som att jag inte kan sluta tänka på att allt har ett slut och att det kommer allt närmare.

Jag kan exempelvis undra över hur folk bara kan gå omkring som vanligt, leva sina liv som om ingenting, fast vi alla vet att för varje dag som går, är vi en dag närmare döden. Det är bisarrt, jag vet. Jag vet också att det är en fas och förhoppningsvis inget beständigt. För även om det inte rör sig om en gastkramande skräck, så är det ganska irriterande.

För två år sedan fick jag lära mig om U-kurvan, som visar tydligt att lyckan pikar ungefär vid 20 års ålder, bottnar strax före 50, stiger på nytt och planar ut någon gång efter 70. Jag befinner mig alltså exakt just nu i kurvans botten. Det känns ju faktiskt väldigt upplyftande.

Jag hittade nyligen en för mig ny podd som jag verkligen gillar, Dumma Människor. Den beskrivs så här “Om vi är så rationella och smarta som vi tror - varför beter vi oss då så omänskligt korkat? Lina Thomsgård och psykolog Björn Hedensjö undersöker mänskligt beteende och ger dig oslagbara livstips. Hur blir man en bättre partner, vän, anställd, chef och människa? Dumma Människor är Sveriges största (och ärligt talat roligaste) vetenskapspodd”.

Tror ni jag blev glad när jag hittade ett avsnitt som hette “Rynkig, grå och lycklig (medvetet åldrande)”?! Det går i princip ut på att åldrandet är en oundviklig del av livet och varför då inte omfamna det? Ja, jag vill omfamna mitt åldrande, tänkte jag!

För att sammanfatta avsnittet - som jag tycker ni ska lyssna på - så handlar det om att praktisera acceptans, anpassa oss (något vi är väldigt bra på), utmana stereotyper om åldrande (om vi tänker positivt eller negativt om åldrande påverkar vår hälsa), lyckokurvan - efter 50 pikar det uppåt, leva med mening (motivation, framtidsplaner, sociala relationer och projekt, intressen, religion, frivilligarbete - göra saker för andra), söka förundran, prioritera att lära sig nya saker (nöjda äldre är nyfikna), vara öppen (exempelvis för vänskap med folk i andra åldrar och hålla sig uppdaterad med ny teknik) och slutligen att “stay connected”, det vill säga sociala relationer och kontakter är viktiga för ett långt, hälsosamt och lyckligt liv.

Det fina i kråksången är att allt ovanstående är lätt att göra i Spanien. Lättare än i Sverige? Ja, jag tror det. Det är lättare att vara nyfiken här, att lära sig nya saker, att tänka positivt om åldrande i och med att generationerna blandas i högre grad här samt att bygga sociala relationer - åtminstone på det ytliga planet och det är ju alltid första steget.

Det är ju förståeligt att svenskar vill förtidspensionera sig för att flytta hit så snart som möjligt istället för att vänta till sedan. Att jag är så avig mot pensionen, kanske är för att jag är lyckligt lottad att trivas med mitt jobb, att jag redan nu har stor frihet och självständighet. Eller så är det för att jag inpräntats sedan länge att jag inte får någon pension att tala om om jag inte jobbar till jag är minst 70.

Men det kan även vara så att jag helt enkelt inte behöver pensionera mig för att kunna leva mitt drömliv i Spanien. Sannolikt är det dock, som sagt, bara åldersnoja. Å andra sidan är det ju inte direkt ett problem om jag väljer att fortsätta jobba, eller i alla fall inte räknar dagarna tills jag blir fri.