Det är nu mer än 42 år sedan Franco avled 20 november 1975. Spanien inledde då en känslig demokratiseringsprocess som fullbordades genom det första demokratiska valet 1977 och inte minst antagandet av det nuvarande grundlagen, som firar 40 år 6 december i år. Avgörande för att kunna gå över till demokrati var den amnesti som antogs och som innebar både att fängslade meningsmotståndare friades och att ingen fick ställas till svars för eventuella övergrepp under Francoregimen. Det senare är i efterhand föremål för hård debatt, men det faktum att Spanien upplevde ett statskuppförsök 23 februari 1981 vittnar om hur känslig situationen var på den tiden. Idag är det lätt att kritisera att representanter för diktaturen tilldelades ansvarsfrihet, men det är troligt att Spanien inte hade gått över till demokrati annars, åtminstone inte så pass snabbt.

Även om man kan förstå och försvara demokratiseringsmodellen som tillämpades i Spanien – och som kom att bli en förebild för många andra länder under årtionden – är det tydligt att det idag är nödvändigt att se över en del aspekter. Den kontroversiella lagen om det historiska minnet, antagen av Zapateroregeringen 2007, markerade att det var hög tid att förlorarna i inbördeskriget fick upprättelse. Inte minst att de anhöriga till de mer än 100 000 avrättade som befinner sig i massgravar får statlig hjälp att spåra offren och ge dem en hedersam begravning.

Förr eller senare behövde också Valle de los Caídos hamna i fokus. Den som menar att gjort är gjort och att det bara river upp gamla sår att ifrågasätta Francos mausoleum har en mycket skev verklighetsbild, för att inte bruka starkare uttryck. Som många påpekat är det orimligt att en diktator fortsätter att mottaga hedersbetygelser, i form av en hedersplats i ett mausoleum som han själv lät uppföra med hjälp av krigsfångar. Ytterligare en förvärrande omständighet är att Franco utan de anhörigas tillstånd lät flytta resterna av tiotusentals stupade i kriget till Valle de los Caídos för att ingå i en påstådd förlikningssymbol. De stupade republikanerna, liksom tusentals francosodater, vilar vid foten av ett 150 meter högt kors som representerar den religion som försvarades av upprorsmakarna och som till stor del kom att sätta sin prägel på diktaturen.

Den som menar att dessa frågor bäst lämnas obehandlade har i bästa fall inte tänkt efter ordentligt och i värsta fall sympatiserar hen med den tidigare diktaturen.

Se inslag i SK-tv: