Peter har som alla alkoholister ljusa och mindre ljusa stunder. När Sydkusten träffar honom för en pratstund är han nykter och villig att svara på frågor.

- Jag hamnade i Marbella på grund av ekonomiska brott i Sverige. Detta är dock preskriberat och jag kan åka hem till Sverige om jag vill.

Fram till 1983 drev Peter två klädbutiker i Göteborg och var gift.

- Det året var jag med om en trafikolycka. Lungorna punkterades och mina ben skadades svårt. Jag satt ett år i rullstol. Jag kunde inte sköta mina butiker och de gick i konkurs. Min kompis som var med i bilen blev blind. Själv började jag dricka. Sedan dess har jag inte kommit tillbaka.

Peter medger att han är alkoholist.

- Dricka hjälper inte. Jo, förresten, ett litet tag hjälper det. Vet du hur det känns att vakna genomblöt på stranden när det regnar ­ och inte ha någonting?. Dricka går ju men korken flyter alltid upp!

Även om han ofta ses i samspråk med någon känner Peter sig ensam.

- Jag har gått ensam och bott ensam - jag är en ensam man.

Peter säger att han har familj i Sverige och att de kontaktade honom i julas.

- Jag har två barn som är 22 och 25 år gamla. De vill komma och hälsa på men jag måste svara att det inte är "lämpligt". De vill hålla kontakten men jag säger att jag inte har någon telefon. Det är ju sant.

Många känner sympati för Peter och försöker hjälpa honom.

En restaurang här på gatan har ofta hjälpt mig med mat och annat. Nu väntar jag på ett telefonsamtal från Sverige just till restaurangen.

Vem är det som ska ringa?

- Jag sitter på ett ägg. I tio år har jag väntat på pengar och hoppas nu få min pension. Jag har pratat med konsulatet och behöver en adress här i Spanien för att få ut min pension. Någon möjlighet att skaffa lägenhet har jag inte och då får jag ingen adress och ingen pension - surt va! Men nu väntar jag på ett samtal från en gammal vän som ska hjälpa mig att komma inomhus. Jag tror inte jag blir lurad.

Peter tänker stanna på Costa del Sol.

- Jag trivs i Marbella, alla vet vem jag är. Jag sitter här på dagarna, säger han med en svepande rörelse mot det närliggande hotellet. Jag träffar många trevliga människor - tänk att det finns så fina människor! Ibland skäms jag, som när jag får saker utan att ens fråga.

Hjälpen kommer också från svenskkolonien.

- Doktor Berggren och Bosse präst har hjälpt mig många gånger och alltid varit trevliga. Jag åker alltid till kyrkan på söndagar och då får jag duscha och äta.

Peter har precis fått fyra par begagnade byxor av kyrkan

- De sitter perfekt, säger han, snor runt ett varv och skrattar.

Peter har inte många tillhörigheter, men det han har är han rädd om. För att se efter sina saker har han uppfunnit en egen förvaringsmetod.

- Jag har ingenstans att låsa in mina grejer men kolla här, säger han och pekar på en papperskorg på trottoaren.

- Jag lägger mina grejer här, under plastpåsen. Sen ser jag till att plocka bort soporna så att de aldrig behöver tömma papperskorgen ­ och då får de aldrig syn på mina grejer. Jag har flera såna gömställen i Marbella.

Peter sover på stranden.

- Jag känner poliserna vid det här laget. Många är de, men konstigt nog är de inte ute på nätterna. Det dröjer fram till niotiden på morgonen innan de kommer fram.

Visserligen menar Peter att han trivs i Marbella men säger samtidigt att han lever ett tungt och förnedrande liv.

- Kolla efter mat i sopor - det är mitt liv. Tragiskt att man lever som man gör, men ingen knäcker mig, jag är stark. Livet måste gå vidare, hur jävligt det än är.

Peter öppnar en Tetra Pak vitt vin och häller upp innehållet i en plastmugg.

- Bara jag kommer inomhus så slutar jag dricka.

Peter tittar på sin klocka och konstaterar att det är rätt tid att leta mat i en närliggande container.

- Det ska va gött och leva ­ annars kan det kvitta. Fint och leva, sjunger Peter på göteborgska och skrattar ironiskt. Han har humor.

- Du grabben, säger han slutligen. Tio år är lång tid, fattar du? Mina vänner säger: Du skulle kunna skriva en bestseller.

Daniel Berglund