Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 16422
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I Málagas städer och byar har man arbetat med förberedelserna under hela året. Påskveckan börjar med det glädjefyllda intåget i Jerusalem under palmsöndagen, för att sedan anta en allvarligare ton när hela händelseförloppet representeras i processionerna. Allra mäktigast blir upplevelsen i Málaga stad, med 49 processioner under sju dagar, där tronerna väger flera ton och några har upp till 270 bärare.   

Värdefulla troner
Traditionen är från 1500-talet, då landet hade återerövrats från morerna och de religiösa festligheterna blomstrade. Men det var i slutet av 1600-talet, som en reaktion mot protestantismens utbredning i Europa, då de mäktigaste tronerna kom till. Många förstördes senare helt eller delvis under inbördeskriget, men restaurerades efteråt.

Varje processionståg har som regel två troner; den första representerar Jesus i olika scener ur berättelsen. Efter följer en större tron med jungru Maria, dekorerad med blommor och levande ljus. Jungfruskulpturen har broderade kläder med släp, som kan vara mycket dyrbara. La Virgen de la Trinidad i Málaga har ett åtta meter långt sammetssläp, broderat med guldtråd i 24 karat.

Betydligt enklare är la Virgen de las Penas, som tillverkades under de fattiga efterkrigsåren. Brödraskapet hade inte råd med brodyr, utan dekorerade med blommor. Men med tiden blev tronen den som väcker mest förväntan, varje år täcks nämligen skulpturen av en helt ny blomsterbädd. En total kontrast mot de färgsprakande tronerna är la Virgen del Rocío, som är helt vit.

Populärast av alla är tronen som representerar den tillfångatagne Jesus, El Cautivo. Skulpturen står på ett hav av röda nejlikor och dess vita tunika fladdrar i vinden, vilket ger ett nästan levande intryck.

Mytomspunna figurer
Runt tronerna finns fantasieggande legender. En av de mest spännande handlar om rövaren Zamarilla, som satte skräck i befolkningen med sina räder i Rondabergen och kustbyarna runt mitten av 1800-talet. Efter ett inbrott i Málaga flydde han till ett litet kapell och gömde sig i all hast bakom släpet på jungfruskulpturen. Trots att vakterna letade genom hela kapellet lyckades de inte upptäcka gömstället. När Zamarilla senare kröp fram, ville han visa sin tacksamhet mot jungfrun genom att sticka en dolk med en vit ros i hennes bröst. Förskräckt såg han då hur blomman färgades blodröd. Han blev så tagen av händelsen att han ångrade sina dåd och blev istället munk i närmaste kloster. Jungfrun var la Virgen de la Amargura, men kallas sedan dess för Zamarilla och bär en röd ros vid bröstet.

Benådar fånge
Nästan helt sann är historien bakom Jesús El Rico, som går tillbaka till 1756, då staden var hårt drabbad av pesten. Procesionerna ställdes in på grund av smittorisken, men fångarna i stadens fängelse erbjöd sig att bära en tron. När de fick avslag gjorde de myteri, rymde och bar runt Jesustronen hela natten. De vände sedan tillbaka till sina celler. Ett par dagar senare var pesten borta. När kung Carlos III fick höra talas om händelsen, beslöt han att en fånge i Málagas fängelse skulle benådas varje år. Traditionen har bestått sedan dess. När Jesus El Rico passerar Plaza de la Aduana, på onsdagen, friges en fånge som sedan går med i tåget. Ett känslofyllt ögonblick som ofta föregås av mycket nervositet, särskilt om det är dåligt väder. Tronerna bärs nämligen inte ut om det regnar och fången kan bara friges av El Rico. Några år med duggregn har man löst problemet genom att täcka tronen med ett skynke.

Språngmarsch med tron
Byarna i provinsen har sina egna traditioner. I Antequera, 50 kilometer norr om Málaga, har bärarna egenheten att ta sats och rusa upp för en brant backe med tronerna under torsdagens och fredagens processioner. En spektakulär syn, som samlar stora folkmassor på de smala trottoarerna. Traditionen kallas “correr la vega” och syftar på den bördiga slätten staden ligger på. På detta sätt välsignade man marken och garanterade goda skördar kommande år.

I Álora har man en lika originell tradition: under långfredagens procession möts Jesus och Marias troner på byns torg och bärarna går ner på knä upprepade gånger, med tronernas hela tyngd på sina axlar. Momentet kallas “La Despedía” (avskedet) och drar tusentals besökare.

Genuint skådespel 
Riktigt levande blir historien i Riogordo. Där spelas Jesu lidande upp som teater under långfredagen och påskdagen, med den andalusiska naturen som dramatisk bakgrund. Rötterna går tillbaka till 1600-talet, men 1951 togs traditionen upp igen och blir populärare för vart år. Hela 500 skådespelare gestaltar med inlevelse de olika scenerna och arrangörerna har breddat en stor esplanad för att göra plats för de tusentals åskådarna. Den naturtrogna iscensättningen lockar besökare från hela Europa. Sedan några år tillbaka finns dessutom ett tjugotal utlänningar med i rollistan, främst britter, tyskar och sydamerikaner som bor i byn. 

Utlänningar  välkomna
Inger Rönneru och Lars Bjur i Fuengirola deltar gärna i det spanska firandet. 
– Bäst tycker vi om palmsöndagen här i staden, då man kan hämta sin egen palmkvist och gå med i tåget. Jag minns att Bosse präst var hänförd över detta: äntligen fick han en äkta palmkvist! Ett annat vackert moment är på påskdagen, då Jesus är uppstånden och tronen bärs ut ur kyrkan vid elvatiden på förmiddagen. Folk applåderar vilt. Ett mäktigt ögonblick!

Man behöver inte vara kristen för att uppskatta påsken i Spanien, tycker Inger. Dramatiken och de vackra tronerna är en upplevelse i sig.
– Vi åker in till Málaga också, berättar Lars, eftersom jag är förtjust i Mena, legionärernas procession. De anländer med båt till Málagas hamn redan på förmiddagen och marscherar genom staden. Processionen är sedan en upplevelse med musik, sång och en del lustiga inslag, som baggen de har som maskot. Det värsta är att det är otroligt mycket folk!

Hittat smultronställe
Deras absoluta favorit är skådespelet i Carratraca. 
– Det liknar iscensättningen i Riogordo, dit vi har åkt med Svenska Kyrkan, berättar Inger. Men en norsk granne rekommenderade spelet i Carratraca istället, en mindre by där det inte var så mycket folk. Vi åkte dit första gången 1993, då var vi de enda utlänningarna där. Spelet hålls i en gammal tjurfäktningsarena med bänkar i sten. Det blir en intimare och mysigare upplevelse.
– Vackrast är en av slutscenerna, korsfästelsen, tycker hon. Korsen ställs upp på muren och med bergen i bakgrunden får man känslan av att det var så det såg ut på riktigt.
– Hela byn är väldigt välkomnande, med gemytliga familjerestauranger som serverar spansk husmanskost. Det kan behövas, för själva skådespelet tar drygt två timmar.

Engagerade bybor
María José Román på byns kulturella förening, berättar att spelet i år firar femtioårsjubileum.
– En grupp ungdomar på sextiotalet ville göra påsken mer levande och beslutade sig för att spela upp historien, berättar hon. Det blev så populärt att man rustade upp den gamla tjurfäktningsarenan, som då var i ruiner. Nu har det vuxit och engagerar hela byn, minst 200 personer deltar i förberedelserna och runt 100 är med i teatern. 
– Vi jobbar hela året för dessa två dagar, skrattar hon. Varje liten detalj i kläder och rekvisita är viktig.

Upptäckarglädje
Lars och Inger har nu lockat med flertalet vänner, som i sin tur tar med andra. De är inte längre de enda utlänningarna, men har lätt för att hitta nya smultronställen.
– Vi åker på utflykter med både svenskar och spanjorer, men det mesta ordnar vi själva, säger Lars.
– Lite fel blir det ju ibland. En gång var jag snabb att boka plats på en “tempranilloresa” och hade tänkt mig vinprovning. Men El Tempranillo visade sig vara en känd rövare! Det blev en överraskande resa, vi lärde oss massor. 
– Naturligvis blev det vin också, slutar Lars med glimten i ögat. Men det gäller att göra slag i saken och ge sig ut. Påskveckan kan vara rätt tillfälle att börja.

Fotnot:
Spelen i Carratraca och Riogordo börjar klockan 16 långfredag och påskafton.
Tidsplan för Malagas processioner “itinerario” kan hämtas i turistbyråer.

Mer information:
http://www.elpasoderiogordo.es
http://www.lapasiondecarratraca.com
            [ingress] => (Publicerad 03.01.2012) Påsken i Andalusien är en vecka då religion blandas med fest och allvar med glädje. Processionerna som representerar Jesu lidande och korsfästelse tågar genom gatorna långt in på nätterna. Tronerna är ofta verkliga konstverk, med sina egna spännande historier och myter. Många utlänningar deltar i högtiden i kustbyarna, andra vågar sig ut på längre upptäcksfärder.
– Vi uppskattar all slags påskfirande, men rekommenderar särskilt skådespelet i Carratraca, säger Inger Rönneru i Fuengirola. En chans att uppleva något riktigt annorlunda.
            [headline] => Andalusiernas passionerade påsk
            [page] => 0
            [modified] => 20200409181902
            [created] => 20120217163949
            [publishStart] => 20200405070000
            [publishStop] => 20120815173959
            [fullArticle] => Andalusiernas passionerade påsk (Publicerad 03.01.2012) Påsken i Andalusien är en vecka då religion blandas med fest och allvar med glädje. Processionerna som representerar Jesu lidande och korsfästelse tågar genom gatorna långt in på nätterna. Tronerna är ofta verkliga konstverk, med sina egna spännande historier och myter. Många utlänningar deltar i högtiden i kustbyarna, andra vågar sig ut på längre upptäcksfärder.
– Vi uppskattar all slags påskfirande, men rekommenderar särskilt skådespelet i Carratraca, säger Inger Rönneru i Fuengirola. En chans att uppleva något riktigt annorlunda. I Málagas städer och byar har man arbetat med förberedelserna under hela året. Påskveckan börjar med det glädjefyllda intåget i Jerusalem under palmsöndagen, för att sedan anta en allvarligare ton när hela händelseförloppet representeras i processionerna. Allra mäktigast blir upplevelsen i Málaga stad, med 49 processioner under sju dagar, där tronerna väger flera ton och några har upp till 270 bärare.   

Värdefulla troner
Traditionen är från 1500-talet, då landet hade återerövrats från morerna och de religiösa festligheterna blomstrade. Men det var i slutet av 1600-talet, som en reaktion mot protestantismens utbredning i Europa, då de mäktigaste tronerna kom till. Många förstördes senare helt eller delvis under inbördeskriget, men restaurerades efteråt.

Varje processionståg har som regel två troner; den första representerar Jesus i olika scener ur berättelsen. Efter följer en större tron med jungru Maria, dekorerad med blommor och levande ljus. Jungfruskulpturen har broderade kläder med släp, som kan vara mycket dyrbara. La Virgen de la Trinidad i Málaga har ett åtta meter långt sammetssläp, broderat med guldtråd i 24 karat.

Betydligt enklare är la Virgen de las Penas, som tillverkades under de fattiga efterkrigsåren. Brödraskapet hade inte råd med brodyr, utan dekorerade med blommor. Men med tiden blev tronen den som väcker mest förväntan, varje år täcks nämligen skulpturen av en helt ny blomsterbädd. En total kontrast mot de färgsprakande tronerna är la Virgen del Rocío, som är helt vit.

Populärast av alla är tronen som representerar den tillfångatagne Jesus, El Cautivo. Skulpturen står på ett hav av röda nejlikor och dess vita tunika fladdrar i vinden, vilket ger ett nästan levande intryck.

Mytomspunna figurer
Runt tronerna finns fantasieggande legender. En av de mest spännande handlar om rövaren Zamarilla, som satte skräck i befolkningen med sina räder i Rondabergen och kustbyarna runt mitten av 1800-talet. Efter ett inbrott i Málaga flydde han till ett litet kapell och gömde sig i all hast bakom släpet på jungfruskulpturen. Trots att vakterna letade genom hela kapellet lyckades de inte upptäcka gömstället. När Zamarilla senare kröp fram, ville han visa sin tacksamhet mot jungfrun genom att sticka en dolk med en vit ros i hennes bröst. Förskräckt såg han då hur blomman färgades blodröd. Han blev så tagen av händelsen att han ångrade sina dåd och blev istället munk i närmaste kloster. Jungfrun var la Virgen de la Amargura, men kallas sedan dess för Zamarilla och bär en röd ros vid bröstet.

Benådar fånge
Nästan helt sann är historien bakom Jesús El Rico, som går tillbaka till 1756, då staden var hårt drabbad av pesten. Procesionerna ställdes in på grund av smittorisken, men fångarna i stadens fängelse erbjöd sig att bära en tron. När de fick avslag gjorde de myteri, rymde och bar runt Jesustronen hela natten. De vände sedan tillbaka till sina celler. Ett par dagar senare var pesten borta. När kung Carlos III fick höra talas om händelsen, beslöt han att en fånge i Málagas fängelse skulle benådas varje år. Traditionen har bestått sedan dess. När Jesus El Rico passerar Plaza de la Aduana, på onsdagen, friges en fånge som sedan går med i tåget. Ett känslofyllt ögonblick som ofta föregås av mycket nervositet, särskilt om det är dåligt väder. Tronerna bärs nämligen inte ut om det regnar och fången kan bara friges av El Rico. Några år med duggregn har man löst problemet genom att täcka tronen med ett skynke.

Språngmarsch med tron
Byarna i provinsen har sina egna traditioner. I Antequera, 50 kilometer norr om Málaga, har bärarna egenheten att ta sats och rusa upp för en brant backe med tronerna under torsdagens och fredagens processioner. En spektakulär syn, som samlar stora folkmassor på de smala trottoarerna. Traditionen kallas “correr la vega” och syftar på den bördiga slätten staden ligger på. På detta sätt välsignade man marken och garanterade goda skördar kommande år.

I Álora har man en lika originell tradition: under långfredagens procession möts Jesus och Marias troner på byns torg och bärarna går ner på knä upprepade gånger, med tronernas hela tyngd på sina axlar. Momentet kallas “La Despedía” (avskedet) och drar tusentals besökare.

Genuint skådespel 
Riktigt levande blir historien i Riogordo. Där spelas Jesu lidande upp som teater under långfredagen och påskdagen, med den andalusiska naturen som dramatisk bakgrund. Rötterna går tillbaka till 1600-talet, men 1951 togs traditionen upp igen och blir populärare för vart år. Hela 500 skådespelare gestaltar med inlevelse de olika scenerna och arrangörerna har breddat en stor esplanad för att göra plats för de tusentals åskådarna. Den naturtrogna iscensättningen lockar besökare från hela Europa. Sedan några år tillbaka finns dessutom ett tjugotal utlänningar med i rollistan, främst britter, tyskar och sydamerikaner som bor i byn. 

Utlänningar  välkomna
Inger Rönneru och Lars Bjur i Fuengirola deltar gärna i det spanska firandet. 
– Bäst tycker vi om palmsöndagen här i staden, då man kan hämta sin egen palmkvist och gå med i tåget. Jag minns att Bosse präst var hänförd över detta: äntligen fick han en äkta palmkvist! Ett annat vackert moment är på påskdagen, då Jesus är uppstånden och tronen bärs ut ur kyrkan vid elvatiden på förmiddagen. Folk applåderar vilt. Ett mäktigt ögonblick!

Man behöver inte vara kristen för att uppskatta påsken i Spanien, tycker Inger. Dramatiken och de vackra tronerna är en upplevelse i sig.
– Vi åker in till Málaga också, berättar Lars, eftersom jag är förtjust i Mena, legionärernas procession. De anländer med båt till Málagas hamn redan på förmiddagen och marscherar genom staden. Processionen är sedan en upplevelse med musik, sång och en del lustiga inslag, som baggen de har som maskot. Det värsta är att det är otroligt mycket folk!

Hittat smultronställe
Deras absoluta favorit är skådespelet i Carratraca. 
– Det liknar iscensättningen i Riogordo, dit vi har åkt med Svenska Kyrkan, berättar Inger. Men en norsk granne rekommenderade spelet i Carratraca istället, en mindre by där det inte var så mycket folk. Vi åkte dit första gången 1993, då var vi de enda utlänningarna där. Spelet hålls i en gammal tjurfäktningsarena med bänkar i sten. Det blir en intimare och mysigare upplevelse.
– Vackrast är en av slutscenerna, korsfästelsen, tycker hon. Korsen ställs upp på muren och med bergen i bakgrunden får man känslan av att det var så det såg ut på riktigt.
– Hela byn är väldigt välkomnande, med gemytliga familjerestauranger som serverar spansk husmanskost. Det kan behövas, för själva skådespelet tar drygt två timmar.

Engagerade bybor
María José Román på byns kulturella förening, berättar att spelet i år firar femtioårsjubileum.
– En grupp ungdomar på sextiotalet ville göra påsken mer levande och beslutade sig för att spela upp historien, berättar hon. Det blev så populärt att man rustade upp den gamla tjurfäktningsarenan, som då var i ruiner. Nu har det vuxit och engagerar hela byn, minst 200 personer deltar i förberedelserna och runt 100 är med i teatern. 
– Vi jobbar hela året för dessa två dagar, skrattar hon. Varje liten detalj i kläder och rekvisita är viktig.

Upptäckarglädje
Lars och Inger har nu lockat med flertalet vänner, som i sin tur tar med andra. De är inte längre de enda utlänningarna, men har lätt för att hitta nya smultronställen.
– Vi åker på utflykter med både svenskar och spanjorer, men det mesta ordnar vi själva, säger Lars.
– Lite fel blir det ju ibland. En gång var jag snabb att boka plats på en “tempranilloresa” och hade tänkt mig vinprovning. Men El Tempranillo visade sig vara en känd rövare! Det blev en överraskande resa, vi lärde oss massor. 
– Naturligvis blev det vin också, slutar Lars med glimten i ögat. Men det gäller att göra slag i saken och ge sig ut. Påskveckan kan vara rätt tillfälle att börja.

Fotnot:
Spelen i Carratraca och Riogordo börjar klockan 16 långfredag och påskafton.
Tidsplan för Malagas processioner “itinerario” kan hämtas i turistbyråer.

Mer information:
http://www.elpasoderiogordo.es
http://www.lapasiondecarratraca.com Carratracas uppsättning spelas i en tjurfäktningsarena från 1800-talet, med stenbänkar. Känslan är intim och akustiken så bra att inga högtalare behövs. “Det andalusiska landskapet är ett perfekt scenario” tycker Inger Rönneru. “Bergen och olivträden ger en känsla av det riktiga Golgata”. Foto: La Pasión de Carratraca Málagas gator fylls av folk när de populäraste tronerna bärs genom staden. Från la Virgen de la Palomas tron släpps levande duvor. Foto: Cofrades Málaga Påskspelet i Riogordo beskrivs av Paris Match och Zeitung som en av de bästa i Europa, för sin naturtrogenhet och detaljrikedom. Foto: Rosa Martín På de mindre gatorna kommer man nära tronerna och kan beundra detaljer, som la Virgen del Rocíos helvita släp. Foto: Julio Gonzalez “Vi hänger med på allt som verkar spännande”, säger Lars Bjur och Inger Rönneru. “Det finns mycket att upptäcka ute i byarna”. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 5911
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Semana Santa i Málaga måste upplevas för att förstås. 39 ”cofradias” (religiösa föreningar eller brödraskap) genomför under påskveckan processioner genom stan. Tusentals män som på sina axlar, timme efter timme, bär upp de stora tronerna, en med Jesus och en med Jungfru Maria. Ackompanjerade av så kallade ”nazarenos”, iklädda ”capirotes” (spetsiga pappmössor), med standarer eller silverstavar i händerna. En rit för att fira minnet av Jesu död och en symbolisk framställning av hans lidande på sin väg mot korset. Varje ”cofradía”, varje enskild procession, representerar ett avsnitt i historien om Jesus födelse, liv och död.

I Málaga har man firat Semana Santa sedan 1487, året för de kristnas återerövring av staden.
—Alla städer har sitt speciella sätt att fira Semana Santa, berättar José Jiménez , huvudansvarig för El Cautivo, en av de religiösa samfunden i Málaga. Det speciella med Semana Santa i Málaga är att tronerna är så stora och tunga, den tyngsta väger uppåt sex ton, och att de bärs fram på axlarna.

José Jiménez fortsätter:
—En procession täcker hela gatan. Det är mäktigt, en verklig höjdpunkt på året. All denna rikedom som förmedlas till Málagaborna – som ett vandrande museum på gatan som alla kan ta del av.
Även om han tror att festligheterna för Málagaborna delvis väcker en patriotisk känsla, menar han att en utlänning kan njuta och uppskatta Semana Santa minst lika mycket.
—Vi ser det ju varje år och vet vad som väntar, säger José Jiménez.

Hörn bästa platsen
Befinner man sig i centrum går det inte att missa processionerna. Att stå på Alameda Principal eller Calle Larios, är en imponerande upplevelse, särskilt om man har turen att få uppleva två processioner som möter och hälsar på varandra. Här passerar processionerna under mer formella former än på de mindre gatorna.

Men varje malagueño har sin favoritplats, där upplevelsen av en eller annan anledning förstärks av omgivningen.
—Det bästa är att stå i ett hörn och se när hela ekipaget svänger, säger José Jiménez. Det är väldigt speciellt.
—Varje procession gör sig bäst på olika ställen i stan. Höjdpunkten för El Cautivo är när vi passerar El Puente de la Aurora. När vinden tar tag i den vita tunikan på Jesusfiguren ser det ut som om Jesus vandrar av egen kraft.

15 kilo på axeln
Totalt 512 män bär fram Jesus och Jungfru Maria i El Cautivos procession. Varje man bär cirka 15 kilo på sin axel. Processionen lämnar sitt ”stall” klockan åtta på måndagkvällen – Lunes santo. Elva timmar senare, klockan sju tisdag morgon, är man tillbaka och kan ställa ner tronen på marken. Under dessa timmar är det ingen vila, bärarna kan få i sig en snabb smörgås och lite vatten, inget mer. Men trots de extrema omständigheterna är väntelistan lång för att få delta.

Fransisco José Cabello Fernández är 32 år och har varit med och burit Jesustronen i 17 år.
—Vi arbetar 364 dagar om året för dessa 24 timmar, säger han. När stunden kommer för att gå ut i processionen har jag inga ord kvar, det forsar fram känslor.

Bakom processionerna går vanliga människor som ett löfte till Gud för en tjänst de bett om. El Cautivo är en av de populäraste. Förra året räknade man till nära 50 000 personer som gick efter tronerna. En del går barfota, en del med förbundna ögon eller kedjor runt fötterna.

TILLÄGG:

Starttider och rutt för påskprocessionerna i Málaga (2017):
http://www.laopiniondemalaga.es/semana-santa/2017/03/30/horarios-e-itinerarios-traslados-semana/920244.html
            [ingress] => (Publicerad 2005-04-04) Katolik eller inte, Semana Santa i Málaga är en fröjd för alla sinnen. Doften av rökelse, rosmarin och stearinljus. Musiken, framförd av blås- och slagorkestrar, som aviserar de annalkande processionerna. I all sin glans och ståt, och för en utlänning så annorlunda allting annat, en prakt för ögat. Salta solrosfrön, kokos, karamelliserade äpplen och citron doppad i salt – smaker typiska för Semana Santa.
Allt detta tillsammans skapar en känsla, unik för var och en som deltar eller bevittnar skådespelet. För en malagueño är Semana Santa också vårens ankomst.
            [headline] => Förberedelser i 364 dagar för påskmarschen
            [page] => 0
            [modified] => 20200407174140
            [created] => 20050226173910
            [publishStart] => 20200405065800
            [publishStop] => 20050825183959
            [fullArticle] => Förberedelser i 364 dagar för påskmarschen (Publicerad 2005-04-04) Katolik eller inte, Semana Santa i Málaga är en fröjd för alla sinnen. Doften av rökelse, rosmarin och stearinljus. Musiken, framförd av blås- och slagorkestrar, som aviserar de annalkande processionerna. I all sin glans och ståt, och för en utlänning så annorlunda allting annat, en prakt för ögat. Salta solrosfrön, kokos, karamelliserade äpplen och citron doppad i salt – smaker typiska för Semana Santa.
Allt detta tillsammans skapar en känsla, unik för var och en som deltar eller bevittnar skådespelet. För en malagueño är Semana Santa också vårens ankomst. Semana Santa i Málaga måste upplevas för att förstås. 39 ”cofradias” (religiösa föreningar eller brödraskap) genomför under påskveckan processioner genom stan. Tusentals män som på sina axlar, timme efter timme, bär upp de stora tronerna, en med Jesus och en med Jungfru Maria. Ackompanjerade av så kallade ”nazarenos”, iklädda ”capirotes” (spetsiga pappmössor), med standarer eller silverstavar i händerna. En rit för att fira minnet av Jesu död och en symbolisk framställning av hans lidande på sin väg mot korset. Varje ”cofradía”, varje enskild procession, representerar ett avsnitt i historien om Jesus födelse, liv och död.

I Málaga har man firat Semana Santa sedan 1487, året för de kristnas återerövring av staden.
—Alla städer har sitt speciella sätt att fira Semana Santa, berättar José Jiménez , huvudansvarig för El Cautivo, en av de religiösa samfunden i Málaga. Det speciella med Semana Santa i Málaga är att tronerna är så stora och tunga, den tyngsta väger uppåt sex ton, och att de bärs fram på axlarna.

José Jiménez fortsätter:
—En procession täcker hela gatan. Det är mäktigt, en verklig höjdpunkt på året. All denna rikedom som förmedlas till Málagaborna – som ett vandrande museum på gatan som alla kan ta del av.
Även om han tror att festligheterna för Málagaborna delvis väcker en patriotisk känsla, menar han att en utlänning kan njuta och uppskatta Semana Santa minst lika mycket.
—Vi ser det ju varje år och vet vad som väntar, säger José Jiménez.

Hörn bästa platsen
Befinner man sig i centrum går det inte att missa processionerna. Att stå på Alameda Principal eller Calle Larios, är en imponerande upplevelse, särskilt om man har turen att få uppleva två processioner som möter och hälsar på varandra. Här passerar processionerna under mer formella former än på de mindre gatorna.

Men varje malagueño har sin favoritplats, där upplevelsen av en eller annan anledning förstärks av omgivningen.
—Det bästa är att stå i ett hörn och se när hela ekipaget svänger, säger José Jiménez. Det är väldigt speciellt.
—Varje procession gör sig bäst på olika ställen i stan. Höjdpunkten för El Cautivo är när vi passerar El Puente de la Aurora. När vinden tar tag i den vita tunikan på Jesusfiguren ser det ut som om Jesus vandrar av egen kraft.

15 kilo på axeln
Totalt 512 män bär fram Jesus och Jungfru Maria i El Cautivos procession. Varje man bär cirka 15 kilo på sin axel. Processionen lämnar sitt ”stall” klockan åtta på måndagkvällen – Lunes santo. Elva timmar senare, klockan sju tisdag morgon, är man tillbaka och kan ställa ner tronen på marken. Under dessa timmar är det ingen vila, bärarna kan få i sig en snabb smörgås och lite vatten, inget mer. Men trots de extrema omständigheterna är väntelistan lång för att få delta.

Fransisco José Cabello Fernández är 32 år och har varit med och burit Jesustronen i 17 år.
—Vi arbetar 364 dagar om året för dessa 24 timmar, säger han. När stunden kommer för att gå ut i processionen har jag inga ord kvar, det forsar fram känslor.

Bakom processionerna går vanliga människor som ett löfte till Gud för en tjänst de bett om. El Cautivo är en av de populäraste. Förra året räknade man till nära 50 000 personer som gick efter tronerna. En del går barfota, en del med förbundna ögon eller kedjor runt fötterna.

TILLÄGG:

Starttider och rutt för påskprocessionerna i Málaga (2017):
http://www.laopiniondemalaga.es/semana-santa/2017/03/30/horarios-e-itinerarios-traslados-semana/920244.html Vírgen de la Paloma i procession vid Calle Carretería, i Málaga. "När de 240 männen som bär tronen börjar gå, skapas en rörelse, som vågor", berättar Fransisco José Cabello Fernández. "Luften tar tag i tunikan och det ser ut som om Jesus vandrar framåt av egen kraft." José Jiménez är ansvarig för El Cautivo, en av de religiösa föreningarna i Málaga. Här framför originalmålningen till samfundets Semana Santa-affisch 2005. Kläder, standarer, silverstavar och diverse detaljer som används under Semana Santa förvaras i glasskåp i El Cautivos lokaler.  Manuel Továl López ansvarar för att sätta stearinljusen på plats på de två tronerna. Rosa María Rodriguez Ruíz har kommit för att prova ut sin tunika. Hon går sedan tio år tillbaka med i processionen som nazareno. 
            [puff] => Det blir inga påskprocessioner i Spanien i år. Spanjorerna sörjer uteblivandet av det som för många är årets största högtid. Sydkusten bjuder dock sina läsare hela veckan på en virtuell påsk. Vi drar igång med ett russin ur vårt arkiv, om påskfirandet i Málaga som är ett av de mest kända i hela Spanien. Detta har Sydkusten naturligtvis uppmärksammat, bland annat genom ett reportage som publicerades första gången i april 2005.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 13514
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I november skrev Sydkusten om Lars-Eric Nilsson i Fuengirola, som i samband med en mindre trafikincident fick en örfil av en lokalpolis i Fuengirola och uppfattade behandlingen som rasistisk. I mars berättade Bambi Elinsdotter, som sitter i rullstol, om hur hon överfölls och rånades bredvid feriaplatsen i Fuengirola och hur polisen inte ville ta emot hennes anmälan. 

Nyligen blev den belgiske konsuln i Mijas överkörd i samband med ett bråk med en brittisk familj. Claes E. Jacobsson i Estepona slogs medvetslös på en bensinstation i början av mars efter en dispyt om vem som hade förkörsrätt i en rondell. Vad beror det på att personer med olika nationaliteter råkar i luven på varandra? 
– Det är klart att kulturskillnader spelade en roll i mitt fall, säger Claes E. Jacobsson. Spanjorerna är mer benägna att använda våld än vad vi är, de låter stoltheten gå före allt annat.

Jacobsson lyfter också problematiken att det spanska rättssystemet brister, något som Sydkusten tagit upp i tidigare reportage och som i olika sammanhang bekräftats även av källor inom rättsväsendet.

Dålig uppfostran
Pedro Mejías, advokat och svensk konsul i Málaga, börjar med att tydliggöra de parametrar som är grunden i hans egen erfarenhet innan han gör ett försök att svara på de olika frågorna.
– Jag är 63 år, advokat sedan länge, har körkort sedan 70-talet och är svensk konsul sedan åtta år. Som privatperson har jag inte en enda gång varit inblandat i en trafikdispyt. Visst har jag råkat ut för incidenter men det har alltid lösts genom att vi pratat med varandra. 

Inte heller i rollen som advokat har Mejías haft några problem med polisen och känner inte till klienter som haft det. Däremot som konsul har han stött på problematiken och vid några tillfällen varit i kontakt med svenskar som anser sig ha blivit illa behandlade av polisen, framför allt psykiskt. Han tror dock inte det handlar så mycket om kultur som om dålig eller brist på uppfostran hos enskilda personer.
– Jag ingår i en grupp på 34 konsuler i Málaga; européer, sydamerikaner, asiater, afrikaner, och det uppstår aldrig några kulturkrockar mellan oss. Vi utgår alla från basen att vi talar samma språk, att vi måste respektera varandra och att vi är väluppfostrade personer.

Mer lika än olika
Mejías uppfattning är att vi människor är mer lika än olika varandra, oavsett nationalitet. Däremot reagerar vi olika i ett ögonblick av hetta.
– Om en britt, en svensk, en fransman och en spanjor råkar ut för en trafikolycka är det helt säkert spanjoren och fransmannen som sätter igång att föra oväsen.

En spanjor reagerar snabbt och högljutt medan svensken tar längre tid på sig och när han väl blir förbannad är det allvar. Lagom till spanjorens reaktion har lagt sig och saken är utagerad för hans del. Samma skillnad syns även mellan spanjorer från södra och norra delen av landet. En annan viktig skillnad är att en svensk blir sårad och upprörd om han anser sig bli moraliskt eller etiskt felbehandlad. Han söker rättvisa, medan en spanjor inte på samma sätt bryr sig om att strida för sina rättigheter utan föredrar att undvika konflikt. 

Missförstånd
María Luisa Ruíz García har arbetat med Erasmus på sjuksköterskeskolan i Málaga sedan 1995. Hon tar emot svenska studenter som kommer till Málaga och skickar spanjorer till Sverige och vittnar om att det uppstår kulturkrockar när svenskar kommer hit.
– Den höga ljudvolymen stör dem mycket, inte bara på gatan utan även på sjukhuset.

Enligt María Luisa går svenskarna försiktigare fram och introducerar saker och ting långsamt medan spanjorerna är mer rakt på och inte respekterar det personliga fysiska utrymmet som för en svensk är väldigt viktigt. Detta leder till missuppfattningar.
– Jag tror att du avvisar mig medan det enda du gör är att be om ditt utrymme. Oftast går det att lösa, men om det redan finns en konflikt i grunden, exempelvis en trafikincident, kan det sluta illa.

Oroväckande
María Luisa oroar sig själv för att hon allt oftare läser i tidningarna om konflikter mellan spanjorer och utlänningar. Inte bara med de ekonomiska invandrarna utan även med EU-medborgare som flyttat hit för nöjes skull. 

Enligt María Luisa är grundproblemet att det saknas integration och hon tror att det bland spanjorerna existerar visst missnöje för att folk från andra europeiska länder kommer hit och kräver sina rättigheter, till exempel att ta del av den spanska vården, men utan att visa respekt tillbaka. På en direkt fråga om vi svenskar kanske har en tendens att tala om för andra hur man ska bete sig, nickar hon leende.
– I Spanien har vi levt under kulturellt förtryck. När det släppte kom en explosion och en känsla av att ha fler rättigheter än skyldigheter vilket kan leda till negativt uppförande.
– Men när du försöker tvinga på någon ditt synsätt utan ömsesidigt utbyte, skapar det motreaktioner.

Olika koder
María Luisa berättar att hon hade en hund och en dag kom dottern hem med en katt.
– Jag undrade förtvivlat hur det skulle gå, men veterinären sade till mig att ta det lugnt. De är visserligen två djur med motsägelsefulla koder; när katten viftar på svansen är den sur, när hunden gör det är den nöjd. Men de lär sig att förstå varandra och antingen låter de bli att kommunicera och respekterar den andres utrymme, eller så blir de bästa vänner.

Mycket riktigt, så blev det, men María Luisa var tvungen att ge djuren tid att identifiera varandras koder.
– Jag tror att det är vad som behövs när vi blandar olika kulturer, att vi lär känna varandras koder.

Mer högljudda
När María Luisa skickar elever till Sverige går hon igenom vissa sociala typiskt svenska mönster för att de ska vara förbereda. Framför allt handlar det om att respektera den privata sfären. På samma sätt tycker hon att svenskar som kommer hit behöver lära sig de spanska koderna. Inte för att ändra sig men för att känna till dem. Vilka är de viktigaste koderna?
– Att vi är mer högljudda, även om det stör dig kan du inte förändra mig första dagen. Om vi blir vänner är det en annan sak, då kan vi prata om det och anpassa oss till varandra.

På Costa del Sol samsas hundratals nationaliteter på en liten yta, borde polisen också lära sig dessa koder?
– Polisen uppför sig dessvärre inte som den borde, den psykologiska utbildningen brister men det drabbar alla, inte specifikt utlänningarna.

Politiskt känsligt
Alberto Vallejo Peña, Málaga Universitet, har doktorerat i interkulturalitet på ett multinationellt företag, närmare bestämt det danska bolaget Maersk och har sedan dess arbetat med frågan om kulturkrockar på företag. Han menar att det i viss mån är applicerbart även på invånarna i en urbanisation på Costa del Sol, där vi bland grannarna kan finna folk från södra Spanien, Marocko, Mellaneuropa och Norden och att det lätt uppstår konflikter om vi inte förebygger dem.
– Nu för tiden jobbar man med interkulturalitet i skolorna, men bland oss vuxna är det mer komplicerat. Invandringen är fortfarande ganska ny i Spanien och ämnet kulturkrockar är politiskt känsligt, ingen vill ta i det.

Svenskar ingriper
När det gäller samlevnaden i ett bostadsområde beskriver Alberto en väsentlig skillnad mellan spanjorer och nordbor som ger upphov till konflikter.
– Den spanska mentaliteten är att om någon bryter mot normerna, blunda och skvallra inte. Då är du en god granne.

Nordborna däremot är mer interventionistiska, de ingriper, påpekar fel och brister och påminner om vad lagen säger.
– Vi har väldigt olika uppfattning om hur man ska tolka normer, vilket kan leda till problem. Medan vi spanjorer skryter med att vi brutit mot lagen, så länge ingen kommer på oss, litar man i Norden inte bara på att rättssystemet fungerar utan kontrollen finns över allt.

Då kan man fråga sig vem det är som har rätt, Alberto uttrycker sig själv ganska kritiskt om sina landsmän, även om han för att balansera medger att nordborna möjligen kan vara lite arroganta. Men är det inte först och främst vi som måste anpassa oss till den spanska kulturen?
– Normen är förstås att minoriteten anpassar sig till majoriteten, att som utlänning anpassa sig till den spanska kulturen. Men det betyder inte att man ska acceptera systemfel.
            [ingress] => (Publicerad 2010-05-07) De senaste månaderna har Sydkusten kontaktats av flera läsare som berättar om trafikdispyter, rån och diskussioner mellan grannar som mynnat ut i riktigt obehagliga situationer och till och med misshandel. Flera känner sig i efterhand särbehandlade av polis och juridiska instanser. Rör det sig om exceptionella fall eller är de resultatet av kulturkrockar som uppstår på en plats där hundratals nationaliteter ska försöka samsas? Har spanjorernas gästvänlighet en gräns? Finns det till och med något i de svenska och spanska mentaliteterna som väcker dessa konflikter? Sydkusten har låtit Sveriges konsul i Málaga, advokaten Pedro Mejías, samt två universitetslektorer med bred erfarenhet på området, ge sin syn på saken. 
            [headline] => Ibland hänger snytingen i luften
            [page] => 0
            [modified] => 20200328103635
            [created] => 20100501163825
            [publishStart] => 20200329065900
            [publishStop] => 20101028163859
            [fullArticle] => Ibland hänger snytingen i luften (Publicerad 2010-05-07) De senaste månaderna har Sydkusten kontaktats av flera läsare som berättar om trafikdispyter, rån och diskussioner mellan grannar som mynnat ut i riktigt obehagliga situationer och till och med misshandel. Flera känner sig i efterhand särbehandlade av polis och juridiska instanser. Rör det sig om exceptionella fall eller är de resultatet av kulturkrockar som uppstår på en plats där hundratals nationaliteter ska försöka samsas? Har spanjorernas gästvänlighet en gräns? Finns det till och med något i de svenska och spanska mentaliteterna som väcker dessa konflikter? Sydkusten har låtit Sveriges konsul i Málaga, advokaten Pedro Mejías, samt två universitetslektorer med bred erfarenhet på området, ge sin syn på saken.  I november skrev Sydkusten om Lars-Eric Nilsson i Fuengirola, som i samband med en mindre trafikincident fick en örfil av en lokalpolis i Fuengirola och uppfattade behandlingen som rasistisk. I mars berättade Bambi Elinsdotter, som sitter i rullstol, om hur hon överfölls och rånades bredvid feriaplatsen i Fuengirola och hur polisen inte ville ta emot hennes anmälan. 

Nyligen blev den belgiske konsuln i Mijas överkörd i samband med ett bråk med en brittisk familj. Claes E. Jacobsson i Estepona slogs medvetslös på en bensinstation i början av mars efter en dispyt om vem som hade förkörsrätt i en rondell. Vad beror det på att personer med olika nationaliteter råkar i luven på varandra? 
– Det är klart att kulturskillnader spelade en roll i mitt fall, säger Claes E. Jacobsson. Spanjorerna är mer benägna att använda våld än vad vi är, de låter stoltheten gå före allt annat.

Jacobsson lyfter också problematiken att det spanska rättssystemet brister, något som Sydkusten tagit upp i tidigare reportage och som i olika sammanhang bekräftats även av källor inom rättsväsendet.

Dålig uppfostran
Pedro Mejías, advokat och svensk konsul i Málaga, börjar med att tydliggöra de parametrar som är grunden i hans egen erfarenhet innan han gör ett försök att svara på de olika frågorna.
– Jag är 63 år, advokat sedan länge, har körkort sedan 70-talet och är svensk konsul sedan åtta år. Som privatperson har jag inte en enda gång varit inblandat i en trafikdispyt. Visst har jag råkat ut för incidenter men det har alltid lösts genom att vi pratat med varandra. 

Inte heller i rollen som advokat har Mejías haft några problem med polisen och känner inte till klienter som haft det. Däremot som konsul har han stött på problematiken och vid några tillfällen varit i kontakt med svenskar som anser sig ha blivit illa behandlade av polisen, framför allt psykiskt. Han tror dock inte det handlar så mycket om kultur som om dålig eller brist på uppfostran hos enskilda personer.
– Jag ingår i en grupp på 34 konsuler i Málaga; européer, sydamerikaner, asiater, afrikaner, och det uppstår aldrig några kulturkrockar mellan oss. Vi utgår alla från basen att vi talar samma språk, att vi måste respektera varandra och att vi är väluppfostrade personer.

Mer lika än olika
Mejías uppfattning är att vi människor är mer lika än olika varandra, oavsett nationalitet. Däremot reagerar vi olika i ett ögonblick av hetta.
– Om en britt, en svensk, en fransman och en spanjor råkar ut för en trafikolycka är det helt säkert spanjoren och fransmannen som sätter igång att föra oväsen.

En spanjor reagerar snabbt och högljutt medan svensken tar längre tid på sig och när han väl blir förbannad är det allvar. Lagom till spanjorens reaktion har lagt sig och saken är utagerad för hans del. Samma skillnad syns även mellan spanjorer från södra och norra delen av landet. En annan viktig skillnad är att en svensk blir sårad och upprörd om han anser sig bli moraliskt eller etiskt felbehandlad. Han söker rättvisa, medan en spanjor inte på samma sätt bryr sig om att strida för sina rättigheter utan föredrar att undvika konflikt. 

Missförstånd
María Luisa Ruíz García har arbetat med Erasmus på sjuksköterskeskolan i Málaga sedan 1995. Hon tar emot svenska studenter som kommer till Málaga och skickar spanjorer till Sverige och vittnar om att det uppstår kulturkrockar när svenskar kommer hit.
– Den höga ljudvolymen stör dem mycket, inte bara på gatan utan även på sjukhuset.

Enligt María Luisa går svenskarna försiktigare fram och introducerar saker och ting långsamt medan spanjorerna är mer rakt på och inte respekterar det personliga fysiska utrymmet som för en svensk är väldigt viktigt. Detta leder till missuppfattningar.
– Jag tror att du avvisar mig medan det enda du gör är att be om ditt utrymme. Oftast går det att lösa, men om det redan finns en konflikt i grunden, exempelvis en trafikincident, kan det sluta illa.

Oroväckande
María Luisa oroar sig själv för att hon allt oftare läser i tidningarna om konflikter mellan spanjorer och utlänningar. Inte bara med de ekonomiska invandrarna utan även med EU-medborgare som flyttat hit för nöjes skull. 

Enligt María Luisa är grundproblemet att det saknas integration och hon tror att det bland spanjorerna existerar visst missnöje för att folk från andra europeiska länder kommer hit och kräver sina rättigheter, till exempel att ta del av den spanska vården, men utan att visa respekt tillbaka. På en direkt fråga om vi svenskar kanske har en tendens att tala om för andra hur man ska bete sig, nickar hon leende.
– I Spanien har vi levt under kulturellt förtryck. När det släppte kom en explosion och en känsla av att ha fler rättigheter än skyldigheter vilket kan leda till negativt uppförande.
– Men när du försöker tvinga på någon ditt synsätt utan ömsesidigt utbyte, skapar det motreaktioner.

Olika koder
María Luisa berättar att hon hade en hund och en dag kom dottern hem med en katt.
– Jag undrade förtvivlat hur det skulle gå, men veterinären sade till mig att ta det lugnt. De är visserligen två djur med motsägelsefulla koder; när katten viftar på svansen är den sur, när hunden gör det är den nöjd. Men de lär sig att förstå varandra och antingen låter de bli att kommunicera och respekterar den andres utrymme, eller så blir de bästa vänner.

Mycket riktigt, så blev det, men María Luisa var tvungen att ge djuren tid att identifiera varandras koder.
– Jag tror att det är vad som behövs när vi blandar olika kulturer, att vi lär känna varandras koder.

Mer högljudda
När María Luisa skickar elever till Sverige går hon igenom vissa sociala typiskt svenska mönster för att de ska vara förbereda. Framför allt handlar det om att respektera den privata sfären. På samma sätt tycker hon att svenskar som kommer hit behöver lära sig de spanska koderna. Inte för att ändra sig men för att känna till dem. Vilka är de viktigaste koderna?
– Att vi är mer högljudda, även om det stör dig kan du inte förändra mig första dagen. Om vi blir vänner är det en annan sak, då kan vi prata om det och anpassa oss till varandra.

På Costa del Sol samsas hundratals nationaliteter på en liten yta, borde polisen också lära sig dessa koder?
– Polisen uppför sig dessvärre inte som den borde, den psykologiska utbildningen brister men det drabbar alla, inte specifikt utlänningarna.

Politiskt känsligt
Alberto Vallejo Peña, Málaga Universitet, har doktorerat i interkulturalitet på ett multinationellt företag, närmare bestämt det danska bolaget Maersk och har sedan dess arbetat med frågan om kulturkrockar på företag. Han menar att det i viss mån är applicerbart även på invånarna i en urbanisation på Costa del Sol, där vi bland grannarna kan finna folk från södra Spanien, Marocko, Mellaneuropa och Norden och att det lätt uppstår konflikter om vi inte förebygger dem.
– Nu för tiden jobbar man med interkulturalitet i skolorna, men bland oss vuxna är det mer komplicerat. Invandringen är fortfarande ganska ny i Spanien och ämnet kulturkrockar är politiskt känsligt, ingen vill ta i det.

Svenskar ingriper
När det gäller samlevnaden i ett bostadsområde beskriver Alberto en väsentlig skillnad mellan spanjorer och nordbor som ger upphov till konflikter.
– Den spanska mentaliteten är att om någon bryter mot normerna, blunda och skvallra inte. Då är du en god granne.

Nordborna däremot är mer interventionistiska, de ingriper, påpekar fel och brister och påminner om vad lagen säger.
– Vi har väldigt olika uppfattning om hur man ska tolka normer, vilket kan leda till problem. Medan vi spanjorer skryter med att vi brutit mot lagen, så länge ingen kommer på oss, litar man i Norden inte bara på att rättssystemet fungerar utan kontrollen finns över allt.

Då kan man fråga sig vem det är som har rätt, Alberto uttrycker sig själv ganska kritiskt om sina landsmän, även om han för att balansera medger att nordborna möjligen kan vara lite arroganta. Men är det inte först och främst vi som måste anpassa oss till den spanska kulturen?
– Normen är förstås att minoriteten anpassar sig till majoriteten, att som utlänning anpassa sig till den spanska kulturen. Men det betyder inte att man ska acceptera systemfel. Pedro Mejías, advokat och Sveriges konsul i Málaga, tror egentligen inte på kulturkrockar utan att de problem som uppstår handlar om enskilda personers dåliga uppfostran. “Spanjorer och svenskar är mer lika än olika, däremot reagerar vi olika i ett ögonblick av hetta.” “Visst uppstår det kulturkrockar när en svensk kommer till Spanien, vi har olika koder och det blir missförstånd. Oftast går det att lösa, men om det redan finns en konflikt i grunden kan det sluta illa”, säger María Luisa Ruíz García, Erasmussamordnare på Málaga Universitet. “Svenskarna är väldigt omtyckta i Spanien, vi ser upp till er, vilket i vissa fall säkert ger någon form av mindervärdeskomplex. I kombination med ett arrogant uppträdande kan det säkert leda till konflikter,” säger Alberto Vallejo Peña som doktorerat i interkulturalitet på Málaga Universitet. 
            [puff] => I dessa dagar med undantagsnormer kanske det kan vara intressant att läsa denna artikel från Sydkustens arkiv, om kulturkrockar mellan svenskar och spanjorer.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 17738
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Krisen har många sidor, de mest uppenbara konsekvenserna är ekonomiska men kanske är de mest allvarliga av psykologisk karaktär. De senaste tio åren har antalet spanjorer med depression ökat och Spanien är idag det land i Europa där man konsumerar mest ångestdämpande och antidepressiva medel. 

Enligt Pablo Fernández Berrocal ligger det i spanjorernas karaktär att skylla problem på någon annan, vilket skapar en ond cirkel som i värsta fall kan leda till en involution av det spanska samhället. Folket skyller på politikerna och politikerna på andra politiker. Lokalt lägger man skulden på regionalmyndigheten, regionalt sparkar man uppåt på centralregeringen och rikspolitikerna skyller antingen på Tyskland eller den tidigare regeringen.
– Det är en psykologisk mekanism som går tillbaka till stenåldern. För att avleda uppmärksamheten från interna problem fokuserar man på en yttre fiende, säger Pablo.

Acceptera eget ansvar
Att lägga skulden på någon annan löser som bekant inte mycket. Första steget är, precis som för en alkoholist, att erkänna problemet, menar Pablo. Nästa att acceptera det egna ansvaret och sedan lägga upp en handlingsplan.
– Det bästa med att skylla allting på alla andra är att du slipper känna skuld. Men det innebär också att du inte själv kan göra något åt problemet.

Pablo fortsätter:
– Först är det en otrevlig känsla att inse att vi har gjort fel. Men när vi väl gjort det kan vi också inleda förändringar.

Ansvar måste tas på alla nivåer. Ledarna borde förmedla mer säkerhet och stabilitet för att Spanien inte ska förlora investerare från andra länder, men också mer positivitet, hopp och kampvilja. Det handlar om att ta vara på ögonblicket och genomföra förändringar, kollektiva i samförstånd, och lägga upp ett åtgärdsprogram precis som för en patient. Reformerna borde ha gjorts under de goda åren och nu finns ingen återvändo. Viktigast är reformer inom skola och utbildning samt inom myndighetsadministrationen.
– Vad är målet, vad vill vi uppnå, hur snabbt vill vi uppnå det, vilka är stegen, varför och vilka är de positiva följderna? Med korta, mellan- och långsiktiga mål. Kortsiktiga mål som går att uppnå fungerar som motivation. Det bästa vore en samlingsregering precis som under demokratiseringen, att politikerna lade sina särintressen åt sidan för att arbeta tillsammans för det allmänna goda.

Lära gamla hundar sitta
På individnivå handlar det först och främst om att inse att ledarna sitter där de gör för att vi har valt dem. Men det kan också röra sig om att visa och sprida positiva emotionella och sociala värderingar och att utbilda sig själv i emotionell intelligens. Var och en måste bidra till en kollektiv rörelse som bygger på bilden av att förändring är möjlig och att det är allas vårt ansvar.
– Vi är inte dömda att upprepa samma fel gång på gång, säger Pablo. Oberoende av hur gamla vi är kan vi ändra våra mönster; hur vi uppfostrar våra barn, hur vi beter oss på jobbet, i vår omgivning. Vi kan välja att vara mer empatiska och mer positiva. Vi måste också anamma en kultur mer fokuserad på ansträngning, på arbete, samarbete och produktivitet. 
– Det enda vi i Spanien kan komma på för att öka produktiviteten, är att öka antalet arbetstimmar. Men folk producerar inte mer för att de är mer tid på jobbet. Det finns bättre sätt.

Det är lätt att förstå att de arbetslösa mår dåligt, men även de som arbetar mår allt sämre. Sex procent av spanjorerna lider idag av depression och forskning visar att det kommer vara den största orsaken till sjukfrånvaro på jobbet år 2025.

Rik över en natt
Så vad är det historiskt som ligger till grund för de psykologiska aspekterna av den aktuella krisen? Pablo menar att Spanien de senaste decennierna förlorat en kultur som byggde på arbete och ansträngning.
– Våra mor- och farföräldrar upplevde ett inbördeskrig och en efterkrigstid som tvingade dem att arbeta väldigt hårt. Denna kultur måste vi hitta tillbaka till.

Spanien var ett fattigt land med en väldigt låg BNP så sent som på 1970-talet. Antalet universitetsstuderande var få. På några få årtionden upplevde landet en spektakulär ekonomisk utveckling och enligt Pablo kan det jämföras med en barnskådespelare som blir stjärna och multimiljonär över en natt eller NBA-spelare som tjänar extremt mycket redan som 16-17-åring.
– Studier visar att en hög andel av dessa NBA-spelare är utblottade som 35-åringar, många får drogproblem eller hamnar i fängelse.
– Spanien som land har råkat ut för något liknande. Ur psykologisk aspekt har vi inte lyckats assimilera den abrupta förändring som kom med tillväxten, säger Pablo.

Problemet menar Pablo är att tillväxten kom för lätt, utan ansträngning. Plötsligt tjänade massor med människor i bygg- och fastighetssektorn utan någon som helst utbildning, mer än en domare eller en toppkirurg. Det bröt strukturen. 
– Studier lönade sig inte, det enda som gällde var kontakter och att befinna sig på rätt plats vid rätt ögonblick för att kunna spekulera. Det var en politik centrerad på snabba pengar som inte hade något att göra med våra mor- och farföräldrars Spanien. Det ledde till en moralisk kris och en känsla av orättvisa, en struktur utan relation mellan hårt arbete och framgång.

Bortskämd generation
Kanske var det delvis den äldre generationens fel att det gick som det gick. Precis som alla föräldrar ville de att barnen skulle få det bättre än dem själva och i takt med att tillväxten sköt i höjden, skämdes de nya generationerna bort. Pablo tar olika uppfostringsmetoder som exempel och menar att Spanien gick snabbt från auktoritet till ”Laissez faire” (låt gå), det vill säga föräldrar som inte sätter upp några regler eller gränser för sina barn. Den bästa modellen enligt Pablo är den demokratiska föräldrastilen, där värme och empati blandas med gränser och regler som förklaras i den mån det går.
– Spanjorerna är ett emotionellt folk och vårt land har många kvaliteter som besökare utifrån älskar, men det styrs inte med intelligens. Vi saknar kapacitet att reglera vår potential.

Det handlar i mångt och mycket om att bygga en ny struktur som kanaliserar känslorna; rädslan, ilskan, indignationen som Pablo anser vara berättigad, och som alla känner oavsett om den manifesteras eller inte. 
– Hur ska vi, i en demokrati, förvandla förtvivlan till positiv aktion? Spanien har aldrig haft ett starkt och aktivt civilsamhälle utanför de politiska partierna, ett partipolitiskt obundet forum för debatt. Och de sittande politikerna klarar inte av att bryta de negativa mönstren, då de är en del av problemet. En förändring skulle i många fall innebära att de tvingas avgå och det gör de inte frivilligt.

Lyft upp goda exempel
Pablo beskriver korruptionen som en cancer som har sin grund i den spanska pikareska mentaliteten och som hänger ihop med den ekonomiska krisen.
– Häromdagen pratade jag med en elev vars pappa är brevbärare, han tjänade precis över gränsbeloppet för att hon skulle få studiebidrag. Hon blev utan medan hennes klasskamrater vars föräldrar var egenföretagare fick sina bidrag för att de inte deklarerar sina inkomster…

Lösningen tror Pablo ligger i att Spanien lär sig att bli mer kreativt, mer innovativt.
– Men allting börjar i skolan och idag är den ett fantastisk tidsslöseri. Utbildningen handlar om att memorera, barn över sex år hatar skolan och det enda de får med sig är en död kunskap. Det finns barn som anpassar sig men många hamnar utanför för att de är mer kreativt lagda i sitt sätt att tänka och lära. 

Vad skolan borde göra är att möjliggöra och kompensera barnens individuella intelligenser. Det är ett populärt synsätt bland dagens lärare men det finns ingen möjlighet att praktisera detta i dagens utbildningssystem. I Spanien genomför man många reformer men de handlar alltid om formen, aldrig om innehållet.
– Vi måste tänka om, göra nya saker, vi kan inte vänta tills krisen tar slut för då förlorar vi en hel generation. Vi måste lyfta upp och synliggöra de goda exemplen, de modiga som vågar tänka nytt, ge exempel på flexibilitet och anpassningsförmåga. Det gäller överallt, både i medierna men även bland politikerna.
            [ingress] => (Publicerad 2012-11-30) Spanjorerna har alltid varit kända för att vara glada och lättsamma, men i den ekonomiska krisens fotspår håller festyran på att förvandlas till bitterhet. Enligt Pablo Fernández Berrocal, professor i psykologi vid Málaga universitet, är rädsla och ilska de två starkaste känslorna just nu. Om känslorna inte uttrycks genererar de depression och ångest och i sin mest expressiva form, aggressivitet på gatan.
– Inga känslor är egentligen negativa, de är funktionella, förutsatt att vi använder dem till något konstruktivt, säger Pablo. Om vi är modiga och intelligenta kan vi förvandla krisen till något positivt, en bas för reflektion som leder till reformer. Men vi måste sluta med att skylla krisen på alla andra och börja ta ansvar, både på samhälls- och individnivå.
            [headline] => "Känslorna inför krisen bör användas rätt"
            [page] => 0
            [modified] => 20200313193017
            [created] => 20121118124830
            [publishStart] => 20200315065900
            [publishStop] => 20130517134859
            [fullArticle] => "Känslorna inför krisen bör användas rätt" (Publicerad 2012-11-30) Spanjorerna har alltid varit kända för att vara glada och lättsamma, men i den ekonomiska krisens fotspår håller festyran på att förvandlas till bitterhet. Enligt Pablo Fernández Berrocal, professor i psykologi vid Málaga universitet, är rädsla och ilska de två starkaste känslorna just nu. Om känslorna inte uttrycks genererar de depression och ångest och i sin mest expressiva form, aggressivitet på gatan.
– Inga känslor är egentligen negativa, de är funktionella, förutsatt att vi använder dem till något konstruktivt, säger Pablo. Om vi är modiga och intelligenta kan vi förvandla krisen till något positivt, en bas för reflektion som leder till reformer. Men vi måste sluta med att skylla krisen på alla andra och börja ta ansvar, både på samhälls- och individnivå. Krisen har många sidor, de mest uppenbara konsekvenserna är ekonomiska men kanske är de mest allvarliga av psykologisk karaktär. De senaste tio åren har antalet spanjorer med depression ökat och Spanien är idag det land i Europa där man konsumerar mest ångestdämpande och antidepressiva medel. 

Enligt Pablo Fernández Berrocal ligger det i spanjorernas karaktär att skylla problem på någon annan, vilket skapar en ond cirkel som i värsta fall kan leda till en involution av det spanska samhället. Folket skyller på politikerna och politikerna på andra politiker. Lokalt lägger man skulden på regionalmyndigheten, regionalt sparkar man uppåt på centralregeringen och rikspolitikerna skyller antingen på Tyskland eller den tidigare regeringen.
– Det är en psykologisk mekanism som går tillbaka till stenåldern. För att avleda uppmärksamheten från interna problem fokuserar man på en yttre fiende, säger Pablo.

Acceptera eget ansvar
Att lägga skulden på någon annan löser som bekant inte mycket. Första steget är, precis som för en alkoholist, att erkänna problemet, menar Pablo. Nästa att acceptera det egna ansvaret och sedan lägga upp en handlingsplan.
– Det bästa med att skylla allting på alla andra är att du slipper känna skuld. Men det innebär också att du inte själv kan göra något åt problemet.

Pablo fortsätter:
– Först är det en otrevlig känsla att inse att vi har gjort fel. Men när vi väl gjort det kan vi också inleda förändringar.

Ansvar måste tas på alla nivåer. Ledarna borde förmedla mer säkerhet och stabilitet för att Spanien inte ska förlora investerare från andra länder, men också mer positivitet, hopp och kampvilja. Det handlar om att ta vara på ögonblicket och genomföra förändringar, kollektiva i samförstånd, och lägga upp ett åtgärdsprogram precis som för en patient. Reformerna borde ha gjorts under de goda åren och nu finns ingen återvändo. Viktigast är reformer inom skola och utbildning samt inom myndighetsadministrationen.
– Vad är målet, vad vill vi uppnå, hur snabbt vill vi uppnå det, vilka är stegen, varför och vilka är de positiva följderna? Med korta, mellan- och långsiktiga mål. Kortsiktiga mål som går att uppnå fungerar som motivation. Det bästa vore en samlingsregering precis som under demokratiseringen, att politikerna lade sina särintressen åt sidan för att arbeta tillsammans för det allmänna goda.

Lära gamla hundar sitta
På individnivå handlar det först och främst om att inse att ledarna sitter där de gör för att vi har valt dem. Men det kan också röra sig om att visa och sprida positiva emotionella och sociala värderingar och att utbilda sig själv i emotionell intelligens. Var och en måste bidra till en kollektiv rörelse som bygger på bilden av att förändring är möjlig och att det är allas vårt ansvar.
– Vi är inte dömda att upprepa samma fel gång på gång, säger Pablo. Oberoende av hur gamla vi är kan vi ändra våra mönster; hur vi uppfostrar våra barn, hur vi beter oss på jobbet, i vår omgivning. Vi kan välja att vara mer empatiska och mer positiva. Vi måste också anamma en kultur mer fokuserad på ansträngning, på arbete, samarbete och produktivitet. 
– Det enda vi i Spanien kan komma på för att öka produktiviteten, är att öka antalet arbetstimmar. Men folk producerar inte mer för att de är mer tid på jobbet. Det finns bättre sätt.

Det är lätt att förstå att de arbetslösa mår dåligt, men även de som arbetar mår allt sämre. Sex procent av spanjorerna lider idag av depression och forskning visar att det kommer vara den största orsaken till sjukfrånvaro på jobbet år 2025.

Rik över en natt
Så vad är det historiskt som ligger till grund för de psykologiska aspekterna av den aktuella krisen? Pablo menar att Spanien de senaste decennierna förlorat en kultur som byggde på arbete och ansträngning.
– Våra mor- och farföräldrar upplevde ett inbördeskrig och en efterkrigstid som tvingade dem att arbeta väldigt hårt. Denna kultur måste vi hitta tillbaka till.

Spanien var ett fattigt land med en väldigt låg BNP så sent som på 1970-talet. Antalet universitetsstuderande var få. På några få årtionden upplevde landet en spektakulär ekonomisk utveckling och enligt Pablo kan det jämföras med en barnskådespelare som blir stjärna och multimiljonär över en natt eller NBA-spelare som tjänar extremt mycket redan som 16-17-åring.
– Studier visar att en hög andel av dessa NBA-spelare är utblottade som 35-åringar, många får drogproblem eller hamnar i fängelse.
– Spanien som land har råkat ut för något liknande. Ur psykologisk aspekt har vi inte lyckats assimilera den abrupta förändring som kom med tillväxten, säger Pablo.

Problemet menar Pablo är att tillväxten kom för lätt, utan ansträngning. Plötsligt tjänade massor med människor i bygg- och fastighetssektorn utan någon som helst utbildning, mer än en domare eller en toppkirurg. Det bröt strukturen. 
– Studier lönade sig inte, det enda som gällde var kontakter och att befinna sig på rätt plats vid rätt ögonblick för att kunna spekulera. Det var en politik centrerad på snabba pengar som inte hade något att göra med våra mor- och farföräldrars Spanien. Det ledde till en moralisk kris och en känsla av orättvisa, en struktur utan relation mellan hårt arbete och framgång.

Bortskämd generation
Kanske var det delvis den äldre generationens fel att det gick som det gick. Precis som alla föräldrar ville de att barnen skulle få det bättre än dem själva och i takt med att tillväxten sköt i höjden, skämdes de nya generationerna bort. Pablo tar olika uppfostringsmetoder som exempel och menar att Spanien gick snabbt från auktoritet till ”Laissez faire” (låt gå), det vill säga föräldrar som inte sätter upp några regler eller gränser för sina barn. Den bästa modellen enligt Pablo är den demokratiska föräldrastilen, där värme och empati blandas med gränser och regler som förklaras i den mån det går.
– Spanjorerna är ett emotionellt folk och vårt land har många kvaliteter som besökare utifrån älskar, men det styrs inte med intelligens. Vi saknar kapacitet att reglera vår potential.

Det handlar i mångt och mycket om att bygga en ny struktur som kanaliserar känslorna; rädslan, ilskan, indignationen som Pablo anser vara berättigad, och som alla känner oavsett om den manifesteras eller inte. 
– Hur ska vi, i en demokrati, förvandla förtvivlan till positiv aktion? Spanien har aldrig haft ett starkt och aktivt civilsamhälle utanför de politiska partierna, ett partipolitiskt obundet forum för debatt. Och de sittande politikerna klarar inte av att bryta de negativa mönstren, då de är en del av problemet. En förändring skulle i många fall innebära att de tvingas avgå och det gör de inte frivilligt.

Lyft upp goda exempel
Pablo beskriver korruptionen som en cancer som har sin grund i den spanska pikareska mentaliteten och som hänger ihop med den ekonomiska krisen.
– Häromdagen pratade jag med en elev vars pappa är brevbärare, han tjänade precis över gränsbeloppet för att hon skulle få studiebidrag. Hon blev utan medan hennes klasskamrater vars föräldrar var egenföretagare fick sina bidrag för att de inte deklarerar sina inkomster…

Lösningen tror Pablo ligger i att Spanien lär sig att bli mer kreativt, mer innovativt.
– Men allting börjar i skolan och idag är den ett fantastisk tidsslöseri. Utbildningen handlar om att memorera, barn över sex år hatar skolan och det enda de får med sig är en död kunskap. Det finns barn som anpassar sig men många hamnar utanför för att de är mer kreativt lagda i sitt sätt att tänka och lära. 

Vad skolan borde göra är att möjliggöra och kompensera barnens individuella intelligenser. Det är ett populärt synsätt bland dagens lärare men det finns ingen möjlighet att praktisera detta i dagens utbildningssystem. I Spanien genomför man många reformer men de handlar alltid om formen, aldrig om innehållet.
– Vi måste tänka om, göra nya saker, vi kan inte vänta tills krisen tar slut för då förlorar vi en hel generation. Vi måste lyfta upp och synliggöra de goda exemplen, de modiga som vågar tänka nytt, ge exempel på flexibilitet och anpassningsförmåga. Det gäller överallt, både i medierna men även bland politikerna. Pablo Fernández Berrocal, professor i psykologi vid Málaga universitet försöker fokusera på den ekonomiska krisens ljusare följder. ”Krisen i sig är negativ, men det finns sidor som går att förvandla till positiva.”  
            [puff] => Denna artikel i Sydkustens arkiv syftar till den ekonomiska kris som drabbade Spanien från 2008, men ett flertal saker kan nog öven appliceras till den nuvarande coronakrisen.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 12091
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Christer har varit nykter i tre år, ett halvår innan han flyttade till Spanien brakade han in i väggen som han säger. Han bestämde sig för att sluta dricka och började gå på AA-möten i sin hemstad. När han flyttade utomlands undrade vännerna hur det skulle gå med nykterheten.
– Men det gick hur bra som helst, säger Christer. Mycket tack vare att det fanns ett svenskt AA här i Fuengirola.

Han fortsätter:
– Ett AA-möte kan vara första gången du sätter ord på dina egna tankar, då är det viktigt att få tala sitt modersmål. Därför är vi väldigt glada att AA nu har bildat en egen grupp i Nerja så att de slipper åka så långt.

Christer uppmanar alla som känner sig nyfikna att komma på ett möte. Vill man veta hur mötena går till är det bara att ringa först. AA har många verktyg för att hjälpa alkoholister som vill leva ett nyktert liv. Samtidigt finns egentligen inga regler, alla gör som de själva vill. Man behöver inte ens sluta dricka för att gå till AA, fast man måste förstås vara nykter på mötena.

Många har problem
I Fuengirola finns en liten klick svenskar som går på AA-möten regelbundet. Tills nyligen var man den enda svensktalande gruppen på kusten och ibland kommer folk mycket långväga ifrån. Det söker sig också en del turister till svenska AA, glada över att kunna behålla sin rutin och få stöd även under semestern. Alanon, gruppen för anhöriga, träffas samma tid på måndagar klockan 18 i Svenska Kyrkan i Fuengirola.

Bland de svenska AA-medlemmarna på Costa del Sol finns de som flyttat hit som nyktra alkoholister och vill fortsätta gå på möten. Andra tröttnar plötsligt på att dricka och behöver hjälp.
– Det finns många här som borde sluta med alkoholen, så många som har problem, berättar Christer.

Alkoholismen är annorlunda här, mer gömd. Det är mycket fest, många jobbar inte, har inga dagliga krav eller jobbar kanske hemma. Tyvärr tycker många av “vikingarna” inte att AA är något för dem, de klarar sig hellre själva. Några drar sig säkert också för att de är rädda för att bli upptäckta. Christer beskriver alkoholism som skammens sjukdom, även om det börjar lättas upp något.
– Alla vet ju om någon super, men det är okej för det sopas under mattan. Men att bli sedd på väg till ett AA-möte, det är pinsamt.

Lättare nykter i Spanien
Christer tror att många har lättare att komma undan med sina alkoholproblem här än i Sverige. Ingen reagerar på att någon tar ett glas vin till lunchen. Samtidigt är det oftast inte det där enda glaset som är problemet, utan dem som sedan går hem och fortsätter, tömmer en flaska eller fler. Är det svårare att leva på Costa del Sol som nykter alkoholist?
– Nej, det kan man tro men som alkoholist ser du bara spriten, oavsett var du är, och så svårt är det ju inte att få tag på i Sverige heller. 

Dessutom menar Christer att det är lättare att i Spanien säga att man inte dricker.
– Spanjorerna tar det de är sugna på, vin, vatten eller Coca Cola är dryck till maten. De dricker inte heller för att bli fulla på samma sätt som folk gör i Sverige.
– Jag försöker leva och våga göra de saker jag gjorde när jag drack, fortsätter Christer. Det är också lättare här, spanjorerna är mer spontana än svenskarna. Man får bete sig lite tokigt, bejaka livet. Om man känner för att dansa så gör man det.

För Christer blev det också en aha-upplevelse att se att det är ganska många människor som inte dricker alkohol. När han var full såg han på dem om tråkmånsar, idag får han ut mycket av att tala med dem.
– Det finns faktiskt inte en enda sak som är negativ med att sluta dricka, utropar han. Livet blir så fantastiskt mycket skönare.

När är man alkoholist?
– Det är väldigt individuellt, men det gemensamma för alla alkoholister är att de har genen som gör att de saknar det naturliga stoppet. Den är som ett litet frö, om du häller alkohol på den växer den och om du ska strypa den måste du bli helt torr. En alkoholist som varit nykter i 20 år kan börja dricka i morgon och snabbt vara tillbaka där han slutade.
– Ett glas till lunchen är oftast inget problem, men om du går hem och dricker en flaska till, eller om du behöver en återställare, eller får minnesluckor. Om du letar tillfällen när du kan dricka. Då är du alkoholist. Det finns fler än man tror och de flesta ragglar inte omkring på gatorna, de sitter hemma och dricker.

Vad är ditt råd till dem som har alkoholproblem?
– Om du känner att du inte vill ha det så här med dig själv, om du vet att du dricker för mycket, om du har nått din personliga botten. Då skulle jag råda dig till att komma till AA och ge det en chans. Ge dig själv en chans.
– Man kan sluta dricka själv, men det blir jobbigt att ha det där kravet på sig att man inte får dricka. Det är svårt att bli lycklig. Inom AA kallar vi det för torrfylla och många får återfall. I AA får du hela tiden redskap för att hålla dig nykter.

Vad gör ni på mötena?
– Alla AA-möten går till likadant världen över. Vi läser texter tillsammans, talar om våra erfarenheter och stöttar varandra. Vi har tolv steg vi följer, men alla går i sin egen takt och den som inte vill prata eller läsa högt behöver inte. Du kan sitta tyst ett helt år om du vill!
– Gud nämns mycket i AA-litteraturen och en del tror att vi någon slags sekt, men AA är både religiöst och politiskt oberoende. Att det står Gud är för att man måste komma bort ifrån sig själv och tro på något som är större än en själv. Alkoholisten är kungen i sitt eget lilla rike och behöver något utanför att stödja sig emot. Det finns många anonyma alkoholister som är ateister, du kan lägga in din egen innebörd i ordet Gud.

Vilket råd kan du ge anhöriga?
– Det är svårt och känsligt att tala om alkoholproblem med någon som super, vi alkoholister är ett förnekande släkte. Men jag tycker ändå att man ska ta upp det, och så kan man ju nämna att AA finns här och erbjuda sig att gå med på ett möte. Då är man en verkligt god vän.

AA Fuengirola har möte måndagar klockan 18 i Svenska Kyrkans bibliotek, telefon 689 247 880. AA Nerja har möte på lördagar klockan 14 på Calle Diputación 2, telefon 657 103 753 (Hotline 600 379 110). Läs mer på http://www.aa.se
            [ingress] => (Publicerad 2009-06-05) Det finns många alkoholister bland Spaniensvenskarna. Det är nyfikna människor som flyttar utomlands och nyfikna människor faller lättare i alkoholens grepp. Man dricker för att att våga, för att slippa ångest och ensamhet. Det kan vara lättare att dölja problemen här, samtidigt krävs mer mod för att be om hjälp. Svenskkolonin är liten och man har koll på varandra. Det menar Christer, Anonyma Alkoholister i Fuengirola.
– Men det är också mycket enklare att vara nykter alkoholist i Spanien, säger han. Spanjorerna reagerar inte som svenskar om du dricker vatten istället för vin, för dem är allt en måltidsdryck.

            [headline] => "I Spanien behöver man inte dricka"
            [page] => 0
            [modified] => 20200310194155
            [created] => 20090529114906
            [publishStart] => 20200308065900
            [publishStop] => 20091125104959
            [fullArticle] => "I Spanien behöver man inte dricka" (Publicerad 2009-06-05) Det finns många alkoholister bland Spaniensvenskarna. Det är nyfikna människor som flyttar utomlands och nyfikna människor faller lättare i alkoholens grepp. Man dricker för att att våga, för att slippa ångest och ensamhet. Det kan vara lättare att dölja problemen här, samtidigt krävs mer mod för att be om hjälp. Svenskkolonin är liten och man har koll på varandra. Det menar Christer, Anonyma Alkoholister i Fuengirola.
– Men det är också mycket enklare att vara nykter alkoholist i Spanien, säger han. Spanjorerna reagerar inte som svenskar om du dricker vatten istället för vin, för dem är allt en måltidsdryck.
 Christer har varit nykter i tre år, ett halvår innan han flyttade till Spanien brakade han in i väggen som han säger. Han bestämde sig för att sluta dricka och började gå på AA-möten i sin hemstad. När han flyttade utomlands undrade vännerna hur det skulle gå med nykterheten.
– Men det gick hur bra som helst, säger Christer. Mycket tack vare att det fanns ett svenskt AA här i Fuengirola.

Han fortsätter:
– Ett AA-möte kan vara första gången du sätter ord på dina egna tankar, då är det viktigt att få tala sitt modersmål. Därför är vi väldigt glada att AA nu har bildat en egen grupp i Nerja så att de slipper åka så långt.

Christer uppmanar alla som känner sig nyfikna att komma på ett möte. Vill man veta hur mötena går till är det bara att ringa först. AA har många verktyg för att hjälpa alkoholister som vill leva ett nyktert liv. Samtidigt finns egentligen inga regler, alla gör som de själva vill. Man behöver inte ens sluta dricka för att gå till AA, fast man måste förstås vara nykter på mötena.

Många har problem
I Fuengirola finns en liten klick svenskar som går på AA-möten regelbundet. Tills nyligen var man den enda svensktalande gruppen på kusten och ibland kommer folk mycket långväga ifrån. Det söker sig också en del turister till svenska AA, glada över att kunna behålla sin rutin och få stöd även under semestern. Alanon, gruppen för anhöriga, träffas samma tid på måndagar klockan 18 i Svenska Kyrkan i Fuengirola.

Bland de svenska AA-medlemmarna på Costa del Sol finns de som flyttat hit som nyktra alkoholister och vill fortsätta gå på möten. Andra tröttnar plötsligt på att dricka och behöver hjälp.
– Det finns många här som borde sluta med alkoholen, så många som har problem, berättar Christer.

Alkoholismen är annorlunda här, mer gömd. Det är mycket fest, många jobbar inte, har inga dagliga krav eller jobbar kanske hemma. Tyvärr tycker många av “vikingarna” inte att AA är något för dem, de klarar sig hellre själva. Några drar sig säkert också för att de är rädda för att bli upptäckta. Christer beskriver alkoholism som skammens sjukdom, även om det börjar lättas upp något.
– Alla vet ju om någon super, men det är okej för det sopas under mattan. Men att bli sedd på väg till ett AA-möte, det är pinsamt.

Lättare nykter i Spanien
Christer tror att många har lättare att komma undan med sina alkoholproblem här än i Sverige. Ingen reagerar på att någon tar ett glas vin till lunchen. Samtidigt är det oftast inte det där enda glaset som är problemet, utan dem som sedan går hem och fortsätter, tömmer en flaska eller fler. Är det svårare att leva på Costa del Sol som nykter alkoholist?
– Nej, det kan man tro men som alkoholist ser du bara spriten, oavsett var du är, och så svårt är det ju inte att få tag på i Sverige heller. 

Dessutom menar Christer att det är lättare att i Spanien säga att man inte dricker.
– Spanjorerna tar det de är sugna på, vin, vatten eller Coca Cola är dryck till maten. De dricker inte heller för att bli fulla på samma sätt som folk gör i Sverige.
– Jag försöker leva och våga göra de saker jag gjorde när jag drack, fortsätter Christer. Det är också lättare här, spanjorerna är mer spontana än svenskarna. Man får bete sig lite tokigt, bejaka livet. Om man känner för att dansa så gör man det.

För Christer blev det också en aha-upplevelse att se att det är ganska många människor som inte dricker alkohol. När han var full såg han på dem om tråkmånsar, idag får han ut mycket av att tala med dem.
– Det finns faktiskt inte en enda sak som är negativ med att sluta dricka, utropar han. Livet blir så fantastiskt mycket skönare.

När är man alkoholist?
– Det är väldigt individuellt, men det gemensamma för alla alkoholister är att de har genen som gör att de saknar det naturliga stoppet. Den är som ett litet frö, om du häller alkohol på den växer den och om du ska strypa den måste du bli helt torr. En alkoholist som varit nykter i 20 år kan börja dricka i morgon och snabbt vara tillbaka där han slutade.
– Ett glas till lunchen är oftast inget problem, men om du går hem och dricker en flaska till, eller om du behöver en återställare, eller får minnesluckor. Om du letar tillfällen när du kan dricka. Då är du alkoholist. Det finns fler än man tror och de flesta ragglar inte omkring på gatorna, de sitter hemma och dricker.

Vad är ditt råd till dem som har alkoholproblem?
– Om du känner att du inte vill ha det så här med dig själv, om du vet att du dricker för mycket, om du har nått din personliga botten. Då skulle jag råda dig till att komma till AA och ge det en chans. Ge dig själv en chans.
– Man kan sluta dricka själv, men det blir jobbigt att ha det där kravet på sig att man inte får dricka. Det är svårt att bli lycklig. Inom AA kallar vi det för torrfylla och många får återfall. I AA får du hela tiden redskap för att hålla dig nykter.

Vad gör ni på mötena?
– Alla AA-möten går till likadant världen över. Vi läser texter tillsammans, talar om våra erfarenheter och stöttar varandra. Vi har tolv steg vi följer, men alla går i sin egen takt och den som inte vill prata eller läsa högt behöver inte. Du kan sitta tyst ett helt år om du vill!
– Gud nämns mycket i AA-litteraturen och en del tror att vi någon slags sekt, men AA är både religiöst och politiskt oberoende. Att det står Gud är för att man måste komma bort ifrån sig själv och tro på något som är större än en själv. Alkoholisten är kungen i sitt eget lilla rike och behöver något utanför att stödja sig emot. Det finns många anonyma alkoholister som är ateister, du kan lägga in din egen innebörd i ordet Gud.

Vilket råd kan du ge anhöriga?
– Det är svårt och känsligt att tala om alkoholproblem med någon som super, vi alkoholister är ett förnekande släkte. Men jag tycker ändå att man ska ta upp det, och så kan man ju nämna att AA finns här och erbjuda sig att gå med på ett möte. Då är man en verkligt god vän.

AA Fuengirola har möte måndagar klockan 18 i Svenska Kyrkans bibliotek, telefon 689 247 880. AA Nerja har möte på lördagar klockan 14 på Calle Diputación 2, telefon 657 103 753 (Hotline 600 379 110). Läs mer på http://www.aa.se Många Spaniensvenskar dricker för mycket, de flesta i det tysta. För att släppa blygsel, ensamhet eller ångest. Här är livet en fest och det är lättare att dölja sitt beroende. För dem som vill sluta har Anonyma Alkoholister svenska grupper i både Fuengirola och Nerja. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 25780
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => De första sjukdomsfallen registerades både i Amerika och länder som Tyskland och Frankrike, i månadsskiftet mars-april 1918. Första världskriget pågick ännu och i de inblandade europeiska länderna rådde censur. Nyheten om den aggressiva influensan spreds inte där, för att inte demoralisera befolkningen ytterligare.

Situationen var dock annorlunda i Spanien, som lyckades hålla sig utanför kriget som neutral nation. Här rådde ingen censur, vilket gjorde att de första sjukdomsfallen uppmärksammades av spansk massmedia. Nyheterna spreds i sin tur till utlandet.

Influensan fick ett flertal olika namn i början. I Japan kallades den bland annat sumo-sjukan, då den startade i samband med en sumo-turnering. Ententeländerna utnyttjade dock sitt inflytande när de vunnit kriget till att fastställa att det officiella namnet skulle vara Den spanska influensan, eller Spanska sjukan. Detta trots protester från samtida läkare.

Det som skilde influensan från vanliga säsongsåkommor var att den till skillnad mot andra epidemier främst drabbade i övrigt friska vuxna och inte barn. Dödligheten var dessutom extremt hög, kring 2,5 procent av smittfallen, medan vanlig influensa har en dödlighet på endast 0,1 procent. Viruset var speciellt agressivt då det inte bara angrep luftrören, utan gick ner i lungorna och ofta ledde till lunginflammation.

Spanska sjukan klassas som den alvarligaste pandemin i mänsklighetens historia, åtminstone om man tar i beräkning hur snabbt den spreds. Under blott två år registrerades tre olika vågor av viruset. Dess uppkomst förblev ett mysterium i årtionden. Först på 90-talet lyckades forskare, bland dem den svenske patologen Johan Hultin, återhämta viruset från välbevarade smittade kroppar i både Alaska och Frankrike. De kunde konstatera att influensaviruset var av typen A och ytgenerna av typ H1N1, det vill säga ett så kallat fågelvirus. Likartat det som orsakade en annan pandemi 2009.

Idag har forskare enats om att undvika att döpa nya virus efter platser eller djur, då det leder till en stigmatisering som saknar vetanskaplig grund. Det kan Spanien vittna om, som fortfarande hundra år senare för de flesta utgjorde härden för den hittills dödligaste pandemin i historien.

Källor: 
”Pale Rider: The Spanish Flu of 1918 and How it Changed the World - Laura Spinney
Wikipedia
            [ingress] => (Publicerad 2018-03-05) I år är det exakt hundra år sedan den felbenämnda Spanska sjukan uppstod. Viruset skördade mellan 50 och 100 miljoner människoliv runt hela världen på bara två år. Pandemin startade dock inte alls i Spanien, namnet till trots.
            [headline] => Spaniens oförtjänta stigmatisering
            [page] => 0
            [modified] => 20200528170830
            [created] => 20180216120441
            [publishStart] => 20200301065900
            [publishStop] => 20180815130459
            [fullArticle] => Spaniens oförtjänta stigmatisering (Publicerad 2018-03-05) I år är det exakt hundra år sedan den felbenämnda Spanska sjukan uppstod. Viruset skördade mellan 50 och 100 miljoner människoliv runt hela världen på bara två år. Pandemin startade dock inte alls i Spanien, namnet till trots. De första sjukdomsfallen registerades både i Amerika och länder som Tyskland och Frankrike, i månadsskiftet mars-april 1918. Första världskriget pågick ännu och i de inblandade europeiska länderna rådde censur. Nyheten om den aggressiva influensan spreds inte där, för att inte demoralisera befolkningen ytterligare.

Situationen var dock annorlunda i Spanien, som lyckades hålla sig utanför kriget som neutral nation. Här rådde ingen censur, vilket gjorde att de första sjukdomsfallen uppmärksammades av spansk massmedia. Nyheterna spreds i sin tur till utlandet.

Influensan fick ett flertal olika namn i början. I Japan kallades den bland annat sumo-sjukan, då den startade i samband med en sumo-turnering. Ententeländerna utnyttjade dock sitt inflytande när de vunnit kriget till att fastställa att det officiella namnet skulle vara Den spanska influensan, eller Spanska sjukan. Detta trots protester från samtida läkare.

Det som skilde influensan från vanliga säsongsåkommor var att den till skillnad mot andra epidemier främst drabbade i övrigt friska vuxna och inte barn. Dödligheten var dessutom extremt hög, kring 2,5 procent av smittfallen, medan vanlig influensa har en dödlighet på endast 0,1 procent. Viruset var speciellt agressivt då det inte bara angrep luftrören, utan gick ner i lungorna och ofta ledde till lunginflammation.

Spanska sjukan klassas som den alvarligaste pandemin i mänsklighetens historia, åtminstone om man tar i beräkning hur snabbt den spreds. Under blott två år registrerades tre olika vågor av viruset. Dess uppkomst förblev ett mysterium i årtionden. Först på 90-talet lyckades forskare, bland dem den svenske patologen Johan Hultin, återhämta viruset från välbevarade smittade kroppar i både Alaska och Frankrike. De kunde konstatera att influensaviruset var av typen A och ytgenerna av typ H1N1, det vill säga ett så kallat fågelvirus. Likartat det som orsakade en annan pandemi 2009.

Idag har forskare enats om att undvika att döpa nya virus efter platser eller djur, då det leder till en stigmatisering som saknar vetanskaplig grund. Det kan Spanien vittna om, som fortfarande hundra år senare för de flesta utgjorde härden för den hittills dödligaste pandemin i historien.

Källor: 
”Pale Rider: The Spanish Flu of 1918 and How it Changed the World - Laura Spinney
Wikipedia Spanska sjukan startade namnet till trots inte i Spanien. Det pågående första världskriget gjorde dock att ett flertal länder brukade den gällande censuren för att tysta ned sina första sjukdomsfall. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 22875
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => (Publicerad 2016-03-01) Två kraftiga jordskalv registrerades vid Mar de Alborán med bara fyra dagars mellanrum, men de föregicks och följdes också av en mängd mindre skalv. Medan det kraftigaste skalvet 21 januari uppmätte en styra av 4,9 på Richterskalan var jordbävningen 25 januari på hela 6,3. Det är en ansenlig styrka och skadorna begränsades tack vare att skalvet hade sitt centrum ute till havs, samt på 21 kilometers djup i marken.

Skalven har alla registrerats i samma område, cirka 70 kilometer norr om den marockanska kusten vid Alhucemas. Det spanska territorium som ligger närmast är Melilla, där det andra stora skalvet orsakade materiella skador på ett flertal byggnader.

Ett liknande skalv inträffade 2004 vid Alhucemas. Det hade dock sitt centrum så nära land att det skördade omkring 600 människoliv.

Till skillnad mot vad som skedde i höstas vid Nerjakusten aktiverades denna gång inget tsunamilarm. Detta då skalven enligt seismologerna ej överskridit gränserna som föreligger för beredskap. Enligt protokollet aktiveras tsunamivarning vid ett skalv ute till havs, om detta har en styrka som överskrider 7,0 på Richterskalan samt sker på mindre än 10 kilometers djup i marken.

Experterna är ej förvånade över de senaste skalven. Vid Gibraltar sund möts den euroasiatiska och den afrikanska kontinentplattan. Dessa utövar ett ständigt tryck mot varandra och gör att området, från Azorerna i väst och längs hela Medelhavet bort till Anatolien i öst, är det mest jordbävningsfrekventa i Europa. 

I sydöstra Spanien har 20 av de 25 allvarligaste registrerade jordbävningarna vid Iberiska halvön inträffat. Den första av dem 1048 i Orihuela (Alicante), under moriskt herravälde. Skalvet var så kraftigt att moskén i staden rasade samman. Inte långt därifrån inträffade så sent som 2011, i Lorca, den senaste allvarliga jordbävningen. Den hade visserligen en styrka på endast 5,1 på Richterskalan, men uppstod på mindre än en kilometers djup. Nio personer omkom och ett stort antal byggnader i Lorca föll samman eller fick rivas efteråt.

De två kraftigaste skalven i Spanien inträffade 1522 vid Mar de Alborán, där de senaste skalven registrerats, samt 1884 vid Arenas del Rey (Granada). Det senare går under namnet "Andalusiens jordbävning" och skördade nära tusen människoliv i provinserna Granada och Málaga. Det hade en styrka på mellan 5,8 och 6,7 på Richterskalan och varade y drygt 20 sekunder.

Skalvet inträffade på juldagsnatten och räddningsarbetet försvårades av att det följdes av ymnigt snöfall i tre dagar. Bland de värst drabbade var byarna i La Axarquía. I Periana skadades mer än hälften av husen, 44 personer omkom och 80 skadades. I Canillas del Aceituno blev 15 procent av husen totalförstörda och ytterligare 65 procent fick allvarliga skador. 

Den senaste allvarliga jordbävningen på västra Costa del Sol inträffade 9 oktober 1680. Det drabbade främst Guadalhorcedalen och samhällena Alhaurín El Grande, Alozaina, Álora, Coín, Cártama och Pizarra, men även ett flertal hus i Mijas och Málaga stad skadades. Hundratals människor omkom. Skalvet var så kraftigt att det kändes av i Kastilien, i centrala Spanien.

En jordbävning med ungefär samma styrka som det senaste vid Mar de Alborán registrerades 1804 vid Dalías (Almería) och skördade omkring 500 människoliv. 
Den mest ödeläggande jordbävningen på Iberiska halvön inträffade dock i Portugal 1 november 1755. Mer än 15 000 människor omkom när skalvet söder om Cabo San Vicente orsakade en jättelik tsunami som drog rakt genom huvudstaden Lissabon.

Fakta: Det finns ett flertal appar som rapporterar i realtid om skalv runt hela jordklotet. En av dem är "EMSC".
            [ingress] => Mängder av kustbor, bland dem många skandinaver, vaknade i gryningen 25 januari förskräckta när deras hus skakade av det kraftigaste jordskalvet som känts i området på 50 år. Costa del Sol upplever årligen av ett 30-tal skalv, men de flesta är så svaga att de inte uppfattas. Sydöstra Spanien är dock det jordbävningstätaste området på Iberiska halvön, med ett flertal katastrofer genom historien.
            [headline] => Skakande historia
            [page] => 0
            [modified] => 20200326204640
            [created] => 20160126122904
            [publishStart] => 20200301065900
            [publishStop] => 20160724132959
            [fullArticle] => Skakande historia Mängder av kustbor, bland dem många skandinaver, vaknade i gryningen 25 januari förskräckta när deras hus skakade av det kraftigaste jordskalvet som känts i området på 50 år. Costa del Sol upplever årligen av ett 30-tal skalv, men de flesta är så svaga att de inte uppfattas. Sydöstra Spanien är dock det jordbävningstätaste området på Iberiska halvön, med ett flertal katastrofer genom historien. (Publicerad 2016-03-01) Två kraftiga jordskalv registrerades vid Mar de Alborán med bara fyra dagars mellanrum, men de föregicks och följdes också av en mängd mindre skalv. Medan det kraftigaste skalvet 21 januari uppmätte en styra av 4,9 på Richterskalan var jordbävningen 25 januari på hela 6,3. Det är en ansenlig styrka och skadorna begränsades tack vare att skalvet hade sitt centrum ute till havs, samt på 21 kilometers djup i marken.

Skalven har alla registrerats i samma område, cirka 70 kilometer norr om den marockanska kusten vid Alhucemas. Det spanska territorium som ligger närmast är Melilla, där det andra stora skalvet orsakade materiella skador på ett flertal byggnader.

Ett liknande skalv inträffade 2004 vid Alhucemas. Det hade dock sitt centrum så nära land att det skördade omkring 600 människoliv.

Till skillnad mot vad som skedde i höstas vid Nerjakusten aktiverades denna gång inget tsunamilarm. Detta då skalven enligt seismologerna ej överskridit gränserna som föreligger för beredskap. Enligt protokollet aktiveras tsunamivarning vid ett skalv ute till havs, om detta har en styrka som överskrider 7,0 på Richterskalan samt sker på mindre än 10 kilometers djup i marken.

Experterna är ej förvånade över de senaste skalven. Vid Gibraltar sund möts den euroasiatiska och den afrikanska kontinentplattan. Dessa utövar ett ständigt tryck mot varandra och gör att området, från Azorerna i väst och längs hela Medelhavet bort till Anatolien i öst, är det mest jordbävningsfrekventa i Europa. 

I sydöstra Spanien har 20 av de 25 allvarligaste registrerade jordbävningarna vid Iberiska halvön inträffat. Den första av dem 1048 i Orihuela (Alicante), under moriskt herravälde. Skalvet var så kraftigt att moskén i staden rasade samman. Inte långt därifrån inträffade så sent som 2011, i Lorca, den senaste allvarliga jordbävningen. Den hade visserligen en styrka på endast 5,1 på Richterskalan, men uppstod på mindre än en kilometers djup. Nio personer omkom och ett stort antal byggnader i Lorca föll samman eller fick rivas efteråt.

De två kraftigaste skalven i Spanien inträffade 1522 vid Mar de Alborán, där de senaste skalven registrerats, samt 1884 vid Arenas del Rey (Granada). Det senare går under namnet "Andalusiens jordbävning" och skördade nära tusen människoliv i provinserna Granada och Málaga. Det hade en styrka på mellan 5,8 och 6,7 på Richterskalan och varade y drygt 20 sekunder.

Skalvet inträffade på juldagsnatten och räddningsarbetet försvårades av att det följdes av ymnigt snöfall i tre dagar. Bland de värst drabbade var byarna i La Axarquía. I Periana skadades mer än hälften av husen, 44 personer omkom och 80 skadades. I Canillas del Aceituno blev 15 procent av husen totalförstörda och ytterligare 65 procent fick allvarliga skador. 

Den senaste allvarliga jordbävningen på västra Costa del Sol inträffade 9 oktober 1680. Det drabbade främst Guadalhorcedalen och samhällena Alhaurín El Grande, Alozaina, Álora, Coín, Cártama och Pizarra, men även ett flertal hus i Mijas och Málaga stad skadades. Hundratals människor omkom. Skalvet var så kraftigt att det kändes av i Kastilien, i centrala Spanien.

En jordbävning med ungefär samma styrka som det senaste vid Mar de Alborán registrerades 1804 vid Dalías (Almería) och skördade omkring 500 människoliv. 
Den mest ödeläggande jordbävningen på Iberiska halvön inträffade dock i Portugal 1 november 1755. Mer än 15 000 människor omkom när skalvet söder om Cabo San Vicente orsakade en jättelik tsunami som drog rakt genom huvudstaden Lissabon.

Fakta: Det finns ett flertal appar som rapporterar i realtid om skalv runt hela jordklotet. En av dem är "EMSC". Kartan visar var det registrerats skalv med en styrka på mer än 3,0 på Richterskalan (gul cirkel), mer än 4,0 (orange cirkel) och mer än 5,0 (röd cirkel). Just norr om Alhucemas vid Mar de Alborán, finns en stor koncentration av kraftiga jordskalv.Foto: Foto: Instituto Geográfico Nacional Appar som "EMSC" visar att flera kraftiga skalv inträffade 25 januari. Det kraftigaste skalvet 25 januari inträffade klockan 05.22 på morgonen och uppmätte en styrka på 6,3 på Richterskalan. Det hade sitt centrum i Mar de Alborán, mellan spanska och marockanska fastlandet. Det kraftiga skalvet 1884 går under namnet "Andalusiens jordbävning". Det inträffade på juldagsnatten och skördade nära tusen människoliv i Granada- och Málagaprovinsen. Bilden är från den raserade kyrkan i Arenas del Rey (Granada). 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 8751
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Chica och hennes familj bor i en femrummare i ett höghus i Fuengirola. När jag kommer dit har hon skadat foten och är förpassad till en fåtölj i vardagsrummet. Hon är oerhört öppen, varm och kärleksfull, glad för att berätta om sina erfarenheter och de hundratals anekdoter hon samlat på sig genom åren med svenska ungdomar i hemmet. Det är tolv år nu.

Chica är ungdomlig. Samtidigt på ett fascinerande sätt väldigt traditionell. Hon befinnes sig liksom mitt emellan det gamla och det nya Spanien. Hon är starkt troende katolik. Krusifixet hänger på väggen. Och hon påpekar flera gånger, att hon på inga villkor skulle acceptera att varken hennes egna döttrar eller de svenska flickorna, lät pojkvännen sova över. Inte under hennes tak.
—De får gärna gå till ett hotell, då ger jag dem preventivmedel. Men de får inte ha sex i mitt hem.

Hon tar med sina ”svenska döttrar” till katolska kyrkan och går med dem till den svenska. Hon har många vänner, varav en del med andra religioner. Det är inga problem.
—Jag kommer från en liten by, Carmona i Sevilla. Förr var jag mer trångsynt.
—Jag visste att det fanns andra kulturer och religioner, men de kändes avlägsna. Nu vet jag att vi människor är mer lika än vi många gånger tror.

Inget privatliv
I Chicas hem är det aldrig lugnt och stilla. Här bor mamma, pappa, tre barn, 12, 16 och 17 år gamla, farmor, 86 år, lilla hunden och just nu svenska Cecilia. Dessutom kommer det ofta folk på besök; grannar, vänner och kompisar till barnen. De utgör den typiska spanska familjen. Som inte längre är så typisk. Allt färre far- och morföräldrar bor med resten av familjen.

—För mig är det normalt att mamma bor med oss, även om det blir allt ovanligare. Men här är hon allas vår ”abuela” och de svenska tjejerna älskar henne.
Att Chica och hennes man är hemma för sig själva, händer väldigt sällan. Privatliv vet de inte längre vad det är.

Värdfamiljer Chicas idé
Men det är så Chica vill ha det. Det var till och med hennes idé att Svenska Skolan skulle anlita spanska värdfamiljer. Hon hade en väninna som jobbade på skolan och frågade om de inte hade elever som bodde hos spanska familjer.
—I min hemby tog vi emot fransyskor några veckor varje sommar. Jag var ju ändå hemma och kunde lika bra tjäna en extra slant.

Kort därefter bestämde sig en svensk familj för att återvända till Sverige. Dottern som gick på Svenska Skolan ville stanna kvar och avsluta sin utbildning. Hon flyttade in hos Chica och det var så allt började.
—Vi trivdes väldigt bra ihop. Året därpå kom en annan tjej och totalt tror jag att vi har haft drygt 40 utländska ungdomar boende hemma.

Gäller att ta för sig
Förutom jobbet som värdmamma hjälper Chica vänner och bekanta att hyra ut lägenheter, städa och förbereda bostaden inför att de kommer hit på semester.
Att ta hand om hem och barn är ett jobb som vilket som helst. Och Chica trivs väldigt bra med sitt arbete. Hon älskar att laga mat, städa, stryka. Det ger henne personlig tillfredsställelse.

Hon går upp klockan sju varje morgon, gör frukost och följer sedan med yngsta dottern till skolan. Hon vill att de svenska gästerna ska känna sig som hemma. Innan de vet var saker och ting är, hjälper hon dem. Sedan får de själva ta sin frukost. I jobbet ingår också att städa deras rum, tvätta, stryka och handla hem mat. Och så det som inte går att sätta en prislapp på, vänskapen och omtanken.
—Jag tycker om att prata med mina flickor, sitta ned och samtala.

Och det är ju också så de lär sig spanska. Den som vill lära har ingen ursäkter, menar Chica. Men sedan finns de som är blyga och tillbakadragna och knappt säger ett enda ord på hela året. Cecilia som bor hos dem nu, deltar dock i familjens fester och alla vännerna älskar henne. Det gäller att ta för sig.

Ingen Cruella de Ville
Ibland uppstår personkemi, ibland inte. Men under alla dessa år har Chica aldrig haft några större problem. Det som oroar henne mest är att svenskarna ofta dricker mycket alkohol. Kommer de hem fulla hjälper Chica dem. Dagen efter talar de om vad som hänt. Hon skäller aldrig, blir inte arg, men ber dem att vara försiktiga.
—Jag är inte Cruella de Ville, men visst har vi regler, säger Chica. Jag vill inte att flickorna sover över hos någon annan eller kommer hem efter klockan tre, fyra på morgonen. De har sin egen nyckel, men jag blir inte lugn förrän de är hemma. 

Och så är det där med pojkvännerna. Kompisarna, både killar och tjejer, får gärna hälsa på. Men vid elvatiden är det dags för var och en att gå hem till sitt.
—Jag vet att det är annorlunda i Sverige. Men under mitt tak får de respektera mina normer.

Alla älskar ”tortilla de patatas”
Det är alkoholen och pojkvännerna som utgör de största kulturkrockarna för Chica. Och att hon uppfattar en del svenskar som väldigt kalla. Hon tar illa upp om de drar sig undan och inte vill umgås. En sak är blygsel som oftast går över efter ett tag. En annan är de som inte har något intresse av att lära känna familjen.

Maten är också lite annorlunda. En del tycker inte om friterad fisk eller hennes spanska gryta. Men alla gillar ”tortilla de patatas” och fläskkotletter.
—Jag ser ju vad de äter och inte men svenskarna säger aldrig ”det här tycker jag inte om” eller ”det här äter jag inte”.

Arbetet värderas inte
Chica tänker fortsätta ta emot svenska studenter. Hon gör det inte för pengarna, även om det utgör ett extra bidrag till hushållskassan. Om än dock ganska litet.
—Vår insats värderas inte och de tre senaste åren har vi tjänat det samma, 480 euro i månaden.

Summan inkluderar frukost, mellanmål och middag, toalettartiklar som schampo, tandkräm, duschgel och bodylotion.
—Dessutom duschar svenskarna länge, mycket längre än oss. Ibland säger jag till dem att stänga av vattnet när det tvålar in sig. Och att de ska släcka efter sig och stänga av elementet. Elen är ju väldigt dyr. Men de har svårt att vänja sig.

Telefonen får de inte använda. Till det räcker helt enkelt inte pengarna.

Namn: María de Gracia ”Chica” Castro González
Ålder: 47 år 
Yrke: Värdmamma för gäststudenter på Svenska Skolan 
Arbetsplats: Sitt hem i Fuengirola
Utbildning: Grundskola och gymnasium
Lön: 480 euro/månad (netto)
Semester: 2-4 veckor/år
Bostad: Femrumslägenhet i Fuengirola
Familj: Mamma, man, tre barn, 12, 16 och 17 år, samt hund.
Intressen: Att hjälpa människor, till exempel invandrare att leta efter jobb och bostad. Familjen och hushållsarbete.
            [ingress] => (Publicerades 2007-02-02) Svenska tjejer är slarvigare, sportigare, studerar mer, dricker mer alkohol, är självständigare och kan inte förstå varför inte pojkvännen får sova över. Spanjorskorna är bättre på att hjälpa till hemma och mer familjära. Men skillnaderna blir allt mindre.
Chica är mamma på heltid. Till tre egna barn och unga gäststudenter på Svenska Skolans gymnasium.
—Vi var faktiskt deras allra första värdfamilj, berättar Chica.
            [headline] => Med gäststudenter inget privatliv
            [page] => 0
            [modified] => 20210819220537
            [created] => 20070126174549
            [publishStart] => 20200223065900
            [publishStop] => 20070725184559
            [fullArticle] => Med gäststudenter inget privatliv (Publicerades 2007-02-02) Svenska tjejer är slarvigare, sportigare, studerar mer, dricker mer alkohol, är självständigare och kan inte förstå varför inte pojkvännen får sova över. Spanjorskorna är bättre på att hjälpa till hemma och mer familjära. Men skillnaderna blir allt mindre.
Chica är mamma på heltid. Till tre egna barn och unga gäststudenter på Svenska Skolans gymnasium.
—Vi var faktiskt deras allra första värdfamilj, berättar Chica. Chica och hennes familj bor i en femrummare i ett höghus i Fuengirola. När jag kommer dit har hon skadat foten och är förpassad till en fåtölj i vardagsrummet. Hon är oerhört öppen, varm och kärleksfull, glad för att berätta om sina erfarenheter och de hundratals anekdoter hon samlat på sig genom åren med svenska ungdomar i hemmet. Det är tolv år nu.

Chica är ungdomlig. Samtidigt på ett fascinerande sätt väldigt traditionell. Hon befinnes sig liksom mitt emellan det gamla och det nya Spanien. Hon är starkt troende katolik. Krusifixet hänger på väggen. Och hon påpekar flera gånger, att hon på inga villkor skulle acceptera att varken hennes egna döttrar eller de svenska flickorna, lät pojkvännen sova över. Inte under hennes tak.
—De får gärna gå till ett hotell, då ger jag dem preventivmedel. Men de får inte ha sex i mitt hem.

Hon tar med sina ”svenska döttrar” till katolska kyrkan och går med dem till den svenska. Hon har många vänner, varav en del med andra religioner. Det är inga problem.
—Jag kommer från en liten by, Carmona i Sevilla. Förr var jag mer trångsynt.
—Jag visste att det fanns andra kulturer och religioner, men de kändes avlägsna. Nu vet jag att vi människor är mer lika än vi många gånger tror.

Inget privatliv
I Chicas hem är det aldrig lugnt och stilla. Här bor mamma, pappa, tre barn, 12, 16 och 17 år gamla, farmor, 86 år, lilla hunden och just nu svenska Cecilia. Dessutom kommer det ofta folk på besök; grannar, vänner och kompisar till barnen. De utgör den typiska spanska familjen. Som inte längre är så typisk. Allt färre far- och morföräldrar bor med resten av familjen.

—För mig är det normalt att mamma bor med oss, även om det blir allt ovanligare. Men här är hon allas vår ”abuela” och de svenska tjejerna älskar henne.
Att Chica och hennes man är hemma för sig själva, händer väldigt sällan. Privatliv vet de inte längre vad det är.

Värdfamiljer Chicas idé
Men det är så Chica vill ha det. Det var till och med hennes idé att Svenska Skolan skulle anlita spanska värdfamiljer. Hon hade en väninna som jobbade på skolan och frågade om de inte hade elever som bodde hos spanska familjer.
—I min hemby tog vi emot fransyskor några veckor varje sommar. Jag var ju ändå hemma och kunde lika bra tjäna en extra slant.

Kort därefter bestämde sig en svensk familj för att återvända till Sverige. Dottern som gick på Svenska Skolan ville stanna kvar och avsluta sin utbildning. Hon flyttade in hos Chica och det var så allt började.
—Vi trivdes väldigt bra ihop. Året därpå kom en annan tjej och totalt tror jag att vi har haft drygt 40 utländska ungdomar boende hemma.

Gäller att ta för sig
Förutom jobbet som värdmamma hjälper Chica vänner och bekanta att hyra ut lägenheter, städa och förbereda bostaden inför att de kommer hit på semester.
Att ta hand om hem och barn är ett jobb som vilket som helst. Och Chica trivs väldigt bra med sitt arbete. Hon älskar att laga mat, städa, stryka. Det ger henne personlig tillfredsställelse.

Hon går upp klockan sju varje morgon, gör frukost och följer sedan med yngsta dottern till skolan. Hon vill att de svenska gästerna ska känna sig som hemma. Innan de vet var saker och ting är, hjälper hon dem. Sedan får de själva ta sin frukost. I jobbet ingår också att städa deras rum, tvätta, stryka och handla hem mat. Och så det som inte går att sätta en prislapp på, vänskapen och omtanken.
—Jag tycker om att prata med mina flickor, sitta ned och samtala.

Och det är ju också så de lär sig spanska. Den som vill lära har ingen ursäkter, menar Chica. Men sedan finns de som är blyga och tillbakadragna och knappt säger ett enda ord på hela året. Cecilia som bor hos dem nu, deltar dock i familjens fester och alla vännerna älskar henne. Det gäller att ta för sig.

Ingen Cruella de Ville
Ibland uppstår personkemi, ibland inte. Men under alla dessa år har Chica aldrig haft några större problem. Det som oroar henne mest är att svenskarna ofta dricker mycket alkohol. Kommer de hem fulla hjälper Chica dem. Dagen efter talar de om vad som hänt. Hon skäller aldrig, blir inte arg, men ber dem att vara försiktiga.
—Jag är inte Cruella de Ville, men visst har vi regler, säger Chica. Jag vill inte att flickorna sover över hos någon annan eller kommer hem efter klockan tre, fyra på morgonen. De har sin egen nyckel, men jag blir inte lugn förrän de är hemma. 

Och så är det där med pojkvännerna. Kompisarna, både killar och tjejer, får gärna hälsa på. Men vid elvatiden är det dags för var och en att gå hem till sitt.
—Jag vet att det är annorlunda i Sverige. Men under mitt tak får de respektera mina normer.

Alla älskar ”tortilla de patatas”
Det är alkoholen och pojkvännerna som utgör de största kulturkrockarna för Chica. Och att hon uppfattar en del svenskar som väldigt kalla. Hon tar illa upp om de drar sig undan och inte vill umgås. En sak är blygsel som oftast går över efter ett tag. En annan är de som inte har något intresse av att lära känna familjen.

Maten är också lite annorlunda. En del tycker inte om friterad fisk eller hennes spanska gryta. Men alla gillar ”tortilla de patatas” och fläskkotletter.
—Jag ser ju vad de äter och inte men svenskarna säger aldrig ”det här tycker jag inte om” eller ”det här äter jag inte”.

Arbetet värderas inte
Chica tänker fortsätta ta emot svenska studenter. Hon gör det inte för pengarna, även om det utgör ett extra bidrag till hushållskassan. Om än dock ganska litet.
—Vår insats värderas inte och de tre senaste åren har vi tjänat det samma, 480 euro i månaden.

Summan inkluderar frukost, mellanmål och middag, toalettartiklar som schampo, tandkräm, duschgel och bodylotion.
—Dessutom duschar svenskarna länge, mycket längre än oss. Ibland säger jag till dem att stänga av vattnet när det tvålar in sig. Och att de ska släcka efter sig och stänga av elementet. Elen är ju väldigt dyr. Men de har svårt att vänja sig.

Telefonen får de inte använda. Till det räcker helt enkelt inte pengarna.

Namn: María de Gracia ”Chica” Castro González
Ålder: 47 år 
Yrke: Värdmamma för gäststudenter på Svenska Skolan 
Arbetsplats: Sitt hem i Fuengirola
Utbildning: Grundskola och gymnasium
Lön: 480 euro/månad (netto)
Semester: 2-4 veckor/år
Bostad: Femrumslägenhet i Fuengirola
Familj: Mamma, man, tre barn, 12, 16 och 17 år, samt hund.
Intressen: Att hjälpa människor, till exempel invandrare att leta efter jobb och bostad. Familjen och hushållsarbete. Chica älskar hushållsarbete och trivs mycket bra med att vara värdmamma för de svenska gäststudenterna. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 12911
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Den andalusiska dialekten är en av de saker som får regionens invånare att utstå okvädingsord och det är inte bara bönder och bybor som förlöjligas. Senast för ett år sedan kritiserade den katalanska regionalpolitikern Montserrat Nebrera dåvarande näringsministern Magdalena Álvarez, som är från Málaga, genom att säga att hennes dialekt var ett skämt och nästan omöjlig att förstå. Uttalandet väckte kritik till och med från Nebreras partikamrater. Det gick så långt att Partido Popular i Andalusien krävde att hon skulle avgå och PP i Katalonien inledde en utredning mot henne. I oktober lämnade hon sin post.

Fördomar ska bort
I de flesta länder skämtas det om invånarna från en särskild region och Andalusien har stått ut med ett oförtjänt dåligt rykte ända sedan 1950-talet. I höstas bestämde regionalmyndigheten med president José Antonio Griñán (PSOE) i spetsen att det får vara nog med orättvisor och startade “Andalucía 10”. Initiativet går enligt ansvarige politikern Paulino Plata ut på att det andalusiska samhället visar Spanien och världen hur regionen fungerar idag, att man är pionjär inom flera områden, särskilt inom medicin och ny teknologi och kämpar hårt för att konkurrera med andra mer välmående och framgångsrika spanska regioner.

Ensidiga nyheter
Men vilken är den bild av Andalusien som visas upp idag? El Centro de Estudios Andaluces har sammanställt olika analyser av regionens yttre image. I TV-nyheterna syns till exempel bara en mycket liten del av verkligheten, i huvudsak handlar nyheterna om kriminalitet eller idrott. Den andalusiska identiteten är antingen obefintligt eller har särdrag som fattig eller bedragare. De regionala politiska initiativen eller de politiska huvudpersonerna får nästan inget utrymme alls.

Universitetsstuderande i Granada, både från Spanien och andra länder, fick frågan om vilka de tyckte var Andalusiens fem största problem. Svaren blev arbetslöshet, flyktingar, bristande utbildning, fattigdom, social ojämlikhet, efter i utvecklingen samt brist på resurser och infrastruktur. De fick också beskriva sin mentala bild av regionen. Överst kom klimatet, därefter naturen, festerna, seder och traditioner, historien och de glada och snälla invånarna. 

Många betraktar det andalusiska samhället som “macho”. Fem karaktärsdrag som tilldelas den andalusiske mannen är mörk, arbetsam, snygg, rolig och glad. Kvinnorna är i första hand arbetsamma, sedan mörka, snygga, glada och hemmafruar.

Inte bara fest
Bilden av Andalusien i reklamens värld beskrivs som ett paradis befolkat av dagdrivare. Inom turismen har bilden dock förändrats på senare år. Några minns kanske Francos slogan “Spain is different” på 1950-talet med affischer som visade upp två ryttare från ferian i Sevilla omgivna av vackra kvinnor i flamencoklänningar. Så är det inte längre, Andalusien är idag långt ifrån bara en plats för fest och man talar allt mer om historiska vingslag, ekologisk medvetenhet, traditioner, kropp och hälsa.
            [ingress] => (Publicerad 2010-06-01) Lata, slöa, festprissar och analfabeter. Det är några av de gamla etiketter som övriga Spanien satt på andalusierna i decennier. Med initiativet Andalucía 10 vill regionalmyndigheten sätta stopp för fördomarna och att Andalusien visar upp sin rätta sida för omvärlden. Men vilka är egentligen de vanligaste förutfattade meningarna om andalusierna?
            [headline] => Kampanj ska förbättra andalusiernas anseende
            [page] => 0
            [modified] => 20200213125936
            [created] => 20100102094809
            [publishStart] => 20200216065900
            [publishStop] => 20100701104859
            [fullArticle] => Kampanj ska förbättra andalusiernas anseende (Publicerad 2010-06-01) Lata, slöa, festprissar och analfabeter. Det är några av de gamla etiketter som övriga Spanien satt på andalusierna i decennier. Med initiativet Andalucía 10 vill regionalmyndigheten sätta stopp för fördomarna och att Andalusien visar upp sin rätta sida för omvärlden. Men vilka är egentligen de vanligaste förutfattade meningarna om andalusierna? Den andalusiska dialekten är en av de saker som får regionens invånare att utstå okvädingsord och det är inte bara bönder och bybor som förlöjligas. Senast för ett år sedan kritiserade den katalanska regionalpolitikern Montserrat Nebrera dåvarande näringsministern Magdalena Álvarez, som är från Málaga, genom att säga att hennes dialekt var ett skämt och nästan omöjlig att förstå. Uttalandet väckte kritik till och med från Nebreras partikamrater. Det gick så långt att Partido Popular i Andalusien krävde att hon skulle avgå och PP i Katalonien inledde en utredning mot henne. I oktober lämnade hon sin post.

Fördomar ska bort
I de flesta länder skämtas det om invånarna från en särskild region och Andalusien har stått ut med ett oförtjänt dåligt rykte ända sedan 1950-talet. I höstas bestämde regionalmyndigheten med president José Antonio Griñán (PSOE) i spetsen att det får vara nog med orättvisor och startade “Andalucía 10”. Initiativet går enligt ansvarige politikern Paulino Plata ut på att det andalusiska samhället visar Spanien och världen hur regionen fungerar idag, att man är pionjär inom flera områden, särskilt inom medicin och ny teknologi och kämpar hårt för att konkurrera med andra mer välmående och framgångsrika spanska regioner.

Ensidiga nyheter
Men vilken är den bild av Andalusien som visas upp idag? El Centro de Estudios Andaluces har sammanställt olika analyser av regionens yttre image. I TV-nyheterna syns till exempel bara en mycket liten del av verkligheten, i huvudsak handlar nyheterna om kriminalitet eller idrott. Den andalusiska identiteten är antingen obefintligt eller har särdrag som fattig eller bedragare. De regionala politiska initiativen eller de politiska huvudpersonerna får nästan inget utrymme alls.

Universitetsstuderande i Granada, både från Spanien och andra länder, fick frågan om vilka de tyckte var Andalusiens fem största problem. Svaren blev arbetslöshet, flyktingar, bristande utbildning, fattigdom, social ojämlikhet, efter i utvecklingen samt brist på resurser och infrastruktur. De fick också beskriva sin mentala bild av regionen. Överst kom klimatet, därefter naturen, festerna, seder och traditioner, historien och de glada och snälla invånarna. 

Många betraktar det andalusiska samhället som “macho”. Fem karaktärsdrag som tilldelas den andalusiske mannen är mörk, arbetsam, snygg, rolig och glad. Kvinnorna är i första hand arbetsamma, sedan mörka, snygga, glada och hemmafruar.

Inte bara fest
Bilden av Andalusien i reklamens värld beskrivs som ett paradis befolkat av dagdrivare. Inom turismen har bilden dock förändrats på senare år. Några minns kanske Francos slogan “Spain is different” på 1950-talet med affischer som visade upp två ryttare från ferian i Sevilla omgivna av vackra kvinnor i flamencoklänningar. Så är det inte längre, Andalusien är idag långt ifrån bara en plats för fest och man talar allt mer om historiska vingslag, ekologisk medvetenhet, traditioner, kropp och hälsa. Andalusierna får ofta utstå glåpord för sin dialekt och bilden av regionen och dess invånare är ensidig. Men det är inte bara fest som gäller och nu vill regionalmyndigheten visa upp Andalusien som en pionjär inom medicin och ny teknologi. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 12463
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Efter mina sex år i Málaga vet jag att Palma-Palmilla är stans mest konfliktfyllda område. Det sägs att taxichaufförer vägrar åka hit och att inte ens polisen rör sig på vissa gator. Men jag är inte rädd när jag åker dit en solig eftermiddag för att träffa Ana och Chule i lokalen som föreningen Gitanos Palma-Palmilla disponerar. Mest orolig är jag för att inte hitta. 

I slutet av gatan jag fått namnet på, möts jag av en insatsstyrka från polisen. Jag frågar om vägen. De undrar vem jag är och vad jag gör där. Påpekar att jag inte ser ut att höra dit. Vet jag inte att det är ett farligt område? Jag förklarar mitt ärende. Poliserna erbjuder sig att hålla koll på mig medan jag parkerar och går de 200 meterna bort till “Centro Ciudadanos 26 de Febrero”. De ger mig ett direktnummer, om något skulle hända.

Marginaliserat getto
Jag blir mer förvånad än uppskrämd. På gatorna leker barn och på en bänk sitter två gamla tanter. Det rimmar illa med polisens ord. Blicken vandrar längs husfasaderna där färg och murbruk flagnar. Getto. Det här är de fattigas kvarter och det är svårt att acceptera att någon tvingas bo så här i Málaga 2009. När jag berättar för Ana och Chule om mötet med polisen skakar de på huvudet. För dem är det bara en bekräftelse på motsättningarna. Att polisen inte känner området de bevakar, inte talar med människorna som bor där. För dem är Palma-Palmilla inte farligt.
– Ser du de målade ränderna på höghusen, frågar Ana och pekar ut genom fönstret. Det är för att märka ut så att folk ser ända från centrum att det är ett marginaliserat område.

I Palma-Palmilla bor cirka 30 000 människor enligt officiell statistik. Säkert är det betydligt fler. Många är unga. 
– De flesta saknar jobb, säger Chule. Har du adress i Palma-Palmilla kommer du ingenstans.

Djupet i hjärtat
Jag frågar Ana och Chule vad det innebär att vara zigenare.
– Det är att vara jag, så som jag är, säger Ana. Om jag inte var zigenare skulle jag inte se saker och ting som jag gör, inte ha de traditioner jag har. Det mitt folk har gått igenom, diskrimineringen vi känner...

Jag söker något mer konkret. Vad gör en zigenare till det han eller hon är?
– Hjärtat, sättet att känna. Vi har varit med om så mycket att vi känner på ett annat sätt. Djupare.

Att vara zigenare handlar om att känna. Familjen är också viktig, att vara tillsammans, respekten för äldre, att uppfostra barnen ihop, tron på Gud. 
Jag undrar över uppgörelserna mellan familjerna som ibland ger rubriker i media.
– Visst förekommer bråk mellan klanerna, säger de. Vi är hetlevrade, brusar upp.

Ana fortsätter:
– Men jag vet familjer, “payos” (icke zigenare), som inte talat med varandra på flera år. Om vi grälar är det glömt igen dagen efter.
– Att vara zigenare är att vara annorlunda, säger Chule med något drömskt i blicken. Men lär du känna oss blir du förälskad.

Stor etnisk minoritet
Vi har träffats för att tala om att vara zigenare i Spanien idag, vilka fördomar de möter och hur de ser på sin egen kultur. Men samtalet kommer lika mycket att handla om Palma-Palmilla, i Málaga är de två ämnena förenade. Ana och Chule menar att det är likadant överallt, i andra spanska städer och även i övriga Europa.
– Zigenarna lever ofta i getton, säger Chule. Man har alltid velat fösa oss åt sidan. 

De utgör den största etniska minoriteten i Europa, i Spanien finns enligt Wikipedia mellan 500 000 och 600 000 zigenare. Andalusien är den region där det bor flest, nära 300 000. Här firas sedan 1996 Zigenarnas dag 22 november, till minne av deras ankomst till Andalusien 1462. Den andalusiska kulturen är starkt förknippad med zigenarnas och möjligen är fördomarna och motsättningarna något mindre här, där zigenare och “payos” levt sida vid sida i århundraden.
– Men de existerar även här, säger Chule och berättar om när en politiker sade till honom att han borde vara tacksam för att han får vara spanjor och att Palma-Palmillas eget kommunalråd betraktar området som nazisterna gjorde med sina getton.

Studierna viktigast
När Ana och Chule gjorde en enkät om vad spanjorer anser om olika folkslag visade det sig att zigenarna var de minst omtyckta.
– Vi har alltid försetts med etikett, säger Ana. Antingen är vi berömda eller så är vi tjuvar, idioter och drogmissbrukare. Det finns inget mellanting.

Hon fortsätter:
– Visst finns dåliga zigenare och zigenare som stjäl, men tjuvar finns det ju av alla folkslag. Ska vi straffas allihop för att en stjäl? Vi har kämpat i hundratals år för att få vara en del av samhället men ensamma kan vi inte integrera oss.

Ana och Chule är för kvotering så att zigenarna kommer in i politiken och på företagen. Allra viktigast är dock kampen mot skolket så att barnen studerar, får universitetsutbildning.
– Bara så kan vi förändra, säger Chule. Vi behöver hjälp, resurser för att bekämpa problemen, vi vill att folk kommer hit och ser vad som pågår, vad som händer. Våra barn förtjänar det. Det räcker nu med tjat om att Málaga ska bli europeisk kulturhuvudstad 2016, låt oss tala om verkligheten.

Ana fyller i:
– För att förstå måste politikerna vara folk från gatan eller komma hit och se med egna ögon vad som händer, lyssna på oss och och hjälpa oss med pengar för att lösa de verkliga problemen.

Föga kommunal hjälp
Både Ana och Chule är födda och uppvuxna i Palma-Palmilla.
– Jag har lidit mycket men gått stärkt ur det, säger Chule.

Föreningen Gitanos Palma-Palmilla föddes på Chules initiativ för fem år sedan. Det är hans sätt att försöka rädda en generation som håller på att gå förlorad, i droger och narkotikaförsäljning och brist på utbildning. Han har inte fått något stöd från politikerna. Varje morgon åker han runt i en skruttig bil för att plocka upp de barn han vet skolkar och kör dem till skolan.
– För kommunen skulle det vara ett lågt pris att betala för fyra minibussar och sex fritidsledare, säger Chule. Det enda jag fått är tusen euro till bensin de två senaste åren. Vi talar om barnen, de som är vår framtid.

På eftermiddagarna serveras mellanmål på centret. Det är som en stor fritidsgård där barn och ungdomar i olika åldrar boxas, tränar på gymmet och leker. De är “värstingar”, före detta eller blivande, men stämningen är hemtrevlig och familjär. Chule är pappa till dem alla.

Vänner på Facebook
Har de kunnat förändra något på de här fem åren? Nej, svarar Chule och vi är tillbaka i diskrimineringen.
– Jag har kämpat i fem år, men det var först när Antonio Villanueva som är “payo” anslöt sig till oss som det började hända saker. Utan Antonio kommer jag ingenstans, politikerna lyssnar på honom, inte på mig.

Chule är honom oändligt tacksam, det viktigaste är resultatet, inte vem som för deras talan. Antonio har sett till att de fått en egen sida på Facebook och en blogg. Dessa medier har blivit ett fönster mot omvärlden. På en månad fick de över tusen vänner på Facebook. Kan det förändra?
– Ja, om det bidrar till att folk lär känna oss förändras attityder och fördomar, säger Ana. Du kom ju hit.

Luras och stjäl
Vilka är då de främsta fördomarna mot zigenarna? Enligt Ana att de är dumma, luras, stjäl och sysslar med droger. Å ena sidan poängterar hon att alla inte är så, å andra sidan försvarar hon det med att det är ett sätt att överleva. En ond cirkel svår att bryta. 
– Vi bildar traditionellt sett familj tidigt och har många barn att försörja. Du kommer till en punkt när du säger, jag tar vad som finns...

Och Chule berättar hur narkotikan var en värld där dörren stod öppen till skillnad från många andra. Det var lätta pengar att tjäna.
– När polisen slår dig, förföljer dig utan att du gjort något, folket diskriminerar dig och det är omöjligt att få ett jobb... Jag var 15 år och behövde pengar.
Chule åkte fast och dömdes till 8,5 års fängelse. I fängelset mötte han Gud. Det förändrade hans liv.
– Jag bestämde mig för att se till att barnen i Palma-Palmilla inte hamnar där jag var, att de erbjuds ett alternativ.

Utanför samhället
Fördomarna är många men vill de själva integrera sig?
– Ja, säger Ana. Vi står utanför samhället på grund av förföljelsen vi utsatts för, inte för att vi valt det. Vad vi vill är att studera och arbeta.
Visst finns rasistiska zigenare som har fördomar mot payos. Chule kan förstå dem efter hundratals år av diskriminering, kyla och hunger.
– Både fysiskt och mentalt har de förstört oss. Det är inte konstigt att vi blivit defensiva.

Men Ana och Chule är öppna, för dem är vänskapen och lojaliteten det viktigaste, inte vilket blod som flyter i ådrorna. I Palma-Palmilla bor inte bara zigenare och Chule hjälper alla med öppet hjärta; ryssar, colombianer, nigerianer, marockaner, spanjorer.
– Vår förening är förmodligen det bästa exempel på integration som finns idag i Málaga.

Vill inte flytta
Tillsammans har Ana och Chule tre barn. Jag undrar om de aldrig tänkt på att flytta från Palma-Palmilla.
– Nej, säger de. Vi har ingen annanstans att ta vägen, vi skulle inte ha råd. Men det är också vårt hem, ett sätt att leva. Här känner man varandra och hjälps åt.
Palma-Palmilla är inte bara det en utomstående ser, inte bara de förfallna husen och medias rapportering om kriminaliteten. Det som främst håller dem kvar är dock arbetet de ägnar sina liv åt.
– Ingen härifrån har någonsin tagit tag i problemen, säger Chule. Åtgärder som kommit utifrån har inte fungerat. Ana och jag kan inte lämna centret, troligen finns ingen annan som skulle kunna ta över.

Sök på Gitanos Palma-Palmilla på Facebook eller läs mer på http://www.gitanospalmapalmilla.blogspot.com
            [ingress] => (Publicerad 2009-10-02) Som zigenare står du längst ned på samhällets stege, förföljd, illa omtyckt, diskriminerad.
– Hade vårt folk inte stulit och sålt droger hade vi inte överlevt, säger Ana Cortés. Vi har stängts ute och marginaliserats i hundratals år, det har gjort oss defensiva men vi vill integrera oss.
Enligt Ana och hennes man Jesús Rodríguez Arribas, “Chule”, är dörrarna stängda för deras folk, både när det gäller studier och arbete. Chule levde själv som tjuv och knarkkurir. Efter flera år i fängelse tog han sig ur träsket och bestämde sig för att rädda barnen i Málagas ytterområde Palma-Palmilla. Ge dem en framtid. Han kör dem till skolan, läser läxor, serverar mellanmål, plockar upp en förlorad generation från gatan.
            [headline] => Kvarteret som ingen vill veta av
            [page] => 0
            [modified] => 20200207122304
            [created] => 20090922183032
            [publishStart] => 20200209065900
            [publishStop] => 20100321173059
            [fullArticle] => Kvarteret som ingen vill veta av (Publicerad 2009-10-02) Som zigenare står du längst ned på samhällets stege, förföljd, illa omtyckt, diskriminerad.
– Hade vårt folk inte stulit och sålt droger hade vi inte överlevt, säger Ana Cortés. Vi har stängts ute och marginaliserats i hundratals år, det har gjort oss defensiva men vi vill integrera oss.
Enligt Ana och hennes man Jesús Rodríguez Arribas, “Chule”, är dörrarna stängda för deras folk, både när det gäller studier och arbete. Chule levde själv som tjuv och knarkkurir. Efter flera år i fängelse tog han sig ur träsket och bestämde sig för att rädda barnen i Málagas ytterområde Palma-Palmilla. Ge dem en framtid. Han kör dem till skolan, läser läxor, serverar mellanmål, plockar upp en förlorad generation från gatan. Efter mina sex år i Málaga vet jag att Palma-Palmilla är stans mest konfliktfyllda område. Det sägs att taxichaufförer vägrar åka hit och att inte ens polisen rör sig på vissa gator. Men jag är inte rädd när jag åker dit en solig eftermiddag för att träffa Ana och Chule i lokalen som föreningen Gitanos Palma-Palmilla disponerar. Mest orolig är jag för att inte hitta. 

I slutet av gatan jag fått namnet på, möts jag av en insatsstyrka från polisen. Jag frågar om vägen. De undrar vem jag är och vad jag gör där. Påpekar att jag inte ser ut att höra dit. Vet jag inte att det är ett farligt område? Jag förklarar mitt ärende. Poliserna erbjuder sig att hålla koll på mig medan jag parkerar och går de 200 meterna bort till “Centro Ciudadanos 26 de Febrero”. De ger mig ett direktnummer, om något skulle hända.

Marginaliserat getto
Jag blir mer förvånad än uppskrämd. På gatorna leker barn och på en bänk sitter två gamla tanter. Det rimmar illa med polisens ord. Blicken vandrar längs husfasaderna där färg och murbruk flagnar. Getto. Det här är de fattigas kvarter och det är svårt att acceptera att någon tvingas bo så här i Málaga 2009. När jag berättar för Ana och Chule om mötet med polisen skakar de på huvudet. För dem är det bara en bekräftelse på motsättningarna. Att polisen inte känner området de bevakar, inte talar med människorna som bor där. För dem är Palma-Palmilla inte farligt.
– Ser du de målade ränderna på höghusen, frågar Ana och pekar ut genom fönstret. Det är för att märka ut så att folk ser ända från centrum att det är ett marginaliserat område.

I Palma-Palmilla bor cirka 30 000 människor enligt officiell statistik. Säkert är det betydligt fler. Många är unga. 
– De flesta saknar jobb, säger Chule. Har du adress i Palma-Palmilla kommer du ingenstans.

Djupet i hjärtat
Jag frågar Ana och Chule vad det innebär att vara zigenare.
– Det är att vara jag, så som jag är, säger Ana. Om jag inte var zigenare skulle jag inte se saker och ting som jag gör, inte ha de traditioner jag har. Det mitt folk har gått igenom, diskrimineringen vi känner...

Jag söker något mer konkret. Vad gör en zigenare till det han eller hon är?
– Hjärtat, sättet att känna. Vi har varit med om så mycket att vi känner på ett annat sätt. Djupare.

Att vara zigenare handlar om att känna. Familjen är också viktig, att vara tillsammans, respekten för äldre, att uppfostra barnen ihop, tron på Gud. 
Jag undrar över uppgörelserna mellan familjerna som ibland ger rubriker i media.
– Visst förekommer bråk mellan klanerna, säger de. Vi är hetlevrade, brusar upp.

Ana fortsätter:
– Men jag vet familjer, “payos” (icke zigenare), som inte talat med varandra på flera år. Om vi grälar är det glömt igen dagen efter.
– Att vara zigenare är att vara annorlunda, säger Chule med något drömskt i blicken. Men lär du känna oss blir du förälskad.

Stor etnisk minoritet
Vi har träffats för att tala om att vara zigenare i Spanien idag, vilka fördomar de möter och hur de ser på sin egen kultur. Men samtalet kommer lika mycket att handla om Palma-Palmilla, i Málaga är de två ämnena förenade. Ana och Chule menar att det är likadant överallt, i andra spanska städer och även i övriga Europa.
– Zigenarna lever ofta i getton, säger Chule. Man har alltid velat fösa oss åt sidan. 

De utgör den största etniska minoriteten i Europa, i Spanien finns enligt Wikipedia mellan 500 000 och 600 000 zigenare. Andalusien är den region där det bor flest, nära 300 000. Här firas sedan 1996 Zigenarnas dag 22 november, till minne av deras ankomst till Andalusien 1462. Den andalusiska kulturen är starkt förknippad med zigenarnas och möjligen är fördomarna och motsättningarna något mindre här, där zigenare och “payos” levt sida vid sida i århundraden.
– Men de existerar även här, säger Chule och berättar om när en politiker sade till honom att han borde vara tacksam för att han får vara spanjor och att Palma-Palmillas eget kommunalråd betraktar området som nazisterna gjorde med sina getton.

Studierna viktigast
När Ana och Chule gjorde en enkät om vad spanjorer anser om olika folkslag visade det sig att zigenarna var de minst omtyckta.
– Vi har alltid försetts med etikett, säger Ana. Antingen är vi berömda eller så är vi tjuvar, idioter och drogmissbrukare. Det finns inget mellanting.

Hon fortsätter:
– Visst finns dåliga zigenare och zigenare som stjäl, men tjuvar finns det ju av alla folkslag. Ska vi straffas allihop för att en stjäl? Vi har kämpat i hundratals år för att få vara en del av samhället men ensamma kan vi inte integrera oss.

Ana och Chule är för kvotering så att zigenarna kommer in i politiken och på företagen. Allra viktigast är dock kampen mot skolket så att barnen studerar, får universitetsutbildning.
– Bara så kan vi förändra, säger Chule. Vi behöver hjälp, resurser för att bekämpa problemen, vi vill att folk kommer hit och ser vad som pågår, vad som händer. Våra barn förtjänar det. Det räcker nu med tjat om att Málaga ska bli europeisk kulturhuvudstad 2016, låt oss tala om verkligheten.

Ana fyller i:
– För att förstå måste politikerna vara folk från gatan eller komma hit och se med egna ögon vad som händer, lyssna på oss och och hjälpa oss med pengar för att lösa de verkliga problemen.

Föga kommunal hjälp
Både Ana och Chule är födda och uppvuxna i Palma-Palmilla.
– Jag har lidit mycket men gått stärkt ur det, säger Chule.

Föreningen Gitanos Palma-Palmilla föddes på Chules initiativ för fem år sedan. Det är hans sätt att försöka rädda en generation som håller på att gå förlorad, i droger och narkotikaförsäljning och brist på utbildning. Han har inte fått något stöd från politikerna. Varje morgon åker han runt i en skruttig bil för att plocka upp de barn han vet skolkar och kör dem till skolan.
– För kommunen skulle det vara ett lågt pris att betala för fyra minibussar och sex fritidsledare, säger Chule. Det enda jag fått är tusen euro till bensin de två senaste åren. Vi talar om barnen, de som är vår framtid.

På eftermiddagarna serveras mellanmål på centret. Det är som en stor fritidsgård där barn och ungdomar i olika åldrar boxas, tränar på gymmet och leker. De är “värstingar”, före detta eller blivande, men stämningen är hemtrevlig och familjär. Chule är pappa till dem alla.

Vänner på Facebook
Har de kunnat förändra något på de här fem åren? Nej, svarar Chule och vi är tillbaka i diskrimineringen.
– Jag har kämpat i fem år, men det var först när Antonio Villanueva som är “payo” anslöt sig till oss som det började hända saker. Utan Antonio kommer jag ingenstans, politikerna lyssnar på honom, inte på mig.

Chule är honom oändligt tacksam, det viktigaste är resultatet, inte vem som för deras talan. Antonio har sett till att de fått en egen sida på Facebook och en blogg. Dessa medier har blivit ett fönster mot omvärlden. På en månad fick de över tusen vänner på Facebook. Kan det förändra?
– Ja, om det bidrar till att folk lär känna oss förändras attityder och fördomar, säger Ana. Du kom ju hit.

Luras och stjäl
Vilka är då de främsta fördomarna mot zigenarna? Enligt Ana att de är dumma, luras, stjäl och sysslar med droger. Å ena sidan poängterar hon att alla inte är så, å andra sidan försvarar hon det med att det är ett sätt att överleva. En ond cirkel svår att bryta. 
– Vi bildar traditionellt sett familj tidigt och har många barn att försörja. Du kommer till en punkt när du säger, jag tar vad som finns...

Och Chule berättar hur narkotikan var en värld där dörren stod öppen till skillnad från många andra. Det var lätta pengar att tjäna.
– När polisen slår dig, förföljer dig utan att du gjort något, folket diskriminerar dig och det är omöjligt att få ett jobb... Jag var 15 år och behövde pengar.
Chule åkte fast och dömdes till 8,5 års fängelse. I fängelset mötte han Gud. Det förändrade hans liv.
– Jag bestämde mig för att se till att barnen i Palma-Palmilla inte hamnar där jag var, att de erbjuds ett alternativ.

Utanför samhället
Fördomarna är många men vill de själva integrera sig?
– Ja, säger Ana. Vi står utanför samhället på grund av förföljelsen vi utsatts för, inte för att vi valt det. Vad vi vill är att studera och arbeta.
Visst finns rasistiska zigenare som har fördomar mot payos. Chule kan förstå dem efter hundratals år av diskriminering, kyla och hunger.
– Både fysiskt och mentalt har de förstört oss. Det är inte konstigt att vi blivit defensiva.

Men Ana och Chule är öppna, för dem är vänskapen och lojaliteten det viktigaste, inte vilket blod som flyter i ådrorna. I Palma-Palmilla bor inte bara zigenare och Chule hjälper alla med öppet hjärta; ryssar, colombianer, nigerianer, marockaner, spanjorer.
– Vår förening är förmodligen det bästa exempel på integration som finns idag i Málaga.

Vill inte flytta
Tillsammans har Ana och Chule tre barn. Jag undrar om de aldrig tänkt på att flytta från Palma-Palmilla.
– Nej, säger de. Vi har ingen annanstans att ta vägen, vi skulle inte ha råd. Men det är också vårt hem, ett sätt att leva. Här känner man varandra och hjälps åt.
Palma-Palmilla är inte bara det en utomstående ser, inte bara de förfallna husen och medias rapportering om kriminaliteten. Det som främst håller dem kvar är dock arbetet de ägnar sina liv åt.
– Ingen härifrån har någonsin tagit tag i problemen, säger Chule. Åtgärder som kommit utifrån har inte fungerat. Ana och jag kan inte lämna centret, troligen finns ingen annan som skulle kunna ta över.

Sök på Gitanos Palma-Palmilla på Facebook eller läs mer på http://www.gitanospalmapalmilla.blogspot.com I Palma-Palmilla bor 30 000 människor, varav många bara är barn som resten av samhället applicerar sina fördomar på. Zigenarna är en av de mest diskriminerade grupperna och ett stort  problem är skolket. Chule hämtar upp barnen på morgonen, kör dem till skolan, ger dem mellanmål, läser läxor och erbjuder dem alternativa aktiviteter. “Jag vill få bort de unga drogförsäljarna från gatan, hjälpa dem sätta upp mål, studera och få ett jobb. Det har varit tabu att tala om dem men för mig är det verklighet, jag har själv varit där. De är 15-åringar som säljer knark för att kunna köpa en hamburgare. De förtjänar något annat.” Ana Cortés och Jesús Rodríguez Arribas, “Chule”, hjälper zigenare och andra av samhället utstötta i Málagas värstingområde Palma-Palmilla. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 5756
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Tusentals andalusier skördar på vintern sina mogna oliver. Plockningen inleds i början på november och beroende på hur många olivträd som varje familj har brukar skörden vara klar i december eller januari. I Jaén, världens största olivprovins, är det inte ovanligt att man ser olivplockare ända in i februari. 

De flesta småodlare har andra arbeten och får plocka oliverna på sin fritid, främst helger. Oliverna körs till ett kooperativ där de först rensas från löv, sedan vägs oliverna och en kvalitetskontroll görs. Kontrollen består av att man mäter mängden olja som pressas ut från oliven samt vilken kvalitet den har. Efter kontrollen fastställs ett pris per kilo som olivplockarna får. Det kan skilja mycket beroende på olivoljekvalitet och mellan olika byar i Andalusien.

Nämnas kan också att alla familjer som har olivträd och ser till att plocka dessa och lämna in dem till sitt kooperativ får bidrag från den andalusiska regionalmyndigheten Junta de Andalucía.

Familjesyssla
Hela familjen deltar i plockningsarbetet. Från mor- och farföräldrar till barnbarn. Man använder stora nät som läggs under olivträdet. För att plocka oliverna slår man med pinnar på grenarna så att de mogna oliverna faller ner på nätet. På så sätt kan man enkelt samla ihop oliverna och rensa bort diverse löv och kvistar. 

Det är ett tungt arbete, då olivträden normalt bär väldigt mycket frukt men även terrängen, som nästan alltid är kuperad, gör att det är slitsamt. 
Olika uppfinningar i form av maskiner har framtagits på senare år. Det handlar om maskiner som skall göra jobbet lättare, bland annat maskiner som rör om grenarna och slår ner oliverna till marken. Maskinerna är dock ännu inte perfekta och alla erfarna olivplockare är överens om att människan är det absolut bästa redskapet. Så har man gjort i hundratals år och så kommer man förmodligen att göra några hundra år till.

Hela byn ute
Det är en härlig upplevelse att tillbringa några dagar i en vacker andalusisk by, omgärdad av olivträd under november, december eller januari. På morgonen med de första solstrålarna "vallfärdar" en majoritet av byns befolkning ut på landet. De promenerar ut till sina landområden, som normalt gått i arv i generationer. 

Majoriteten av olivträden i Cádizprovinsen är flera hundra år gamla. Snart hörs smattrandet från pinnarna som slås mot olivträdens grenar. 
Vid 14-tiden fylls hela landskapet av en mängt små eldar. Det är lunchen som oftast mödrarna i familjerna håller på att förbereda. En olivplockares lunch är den stora kompensationen för en hård dags arbete. Sitta i en fantastisk natur, se ut över de andalusiska kullarna och äta lunch med närmaste familjen gör det värt med valkar på händerna och träningsvärk i diverse muskler. 

En rejäl lunch behövs för att få energi för att sedan fortsätta plockandet tills solen går ned. Denna novembersöndag åt vi diverse korvar och naturligtvis oliver. Därefter en spansk cocido (bondgryta) och till efterrätt apelsiner som vi själva plockade från ett närliggande träd.

Solen fastställer arbetsdagen
Första gången jag plockade oliver frågade jag min spanska svärmor när på dagen vi skulle sluta. Hon svarade mig snabbt "när tåget går"! Från denna lilla bergsby går det sannerligen inte många tåg...

Mycket riktigt avslutas dagen när mörkret börjar lägga sin svarta filt över Andalusien. Alla promenerar tillbaka till byn och familjen samlas än en gång nära varandra. Denna gång framför den varma öppna spisen.
            [ingress] => (Publicerad 2005-02-04) Nästan alla älskar olivolja. Oljan från oliverna är också basen i alla goda medelhavsrätter. Det många inte känner till är dock hur de plockas. Sydkusten har varit med en helg och plockat oliver i Cádizprovinsen.
            [headline] => Månghundraårigt dagsverke
            [page] => 0
            [modified] => 20200131123445
            [created] => 20050126172605
            [publishStart] => 20200202065900
            [publishStop] => 20050725182659
            [fullArticle] => Månghundraårigt dagsverke (Publicerad 2005-02-04) Nästan alla älskar olivolja. Oljan från oliverna är också basen i alla goda medelhavsrätter. Det många inte känner till är dock hur de plockas. Sydkusten har varit med en helg och plockat oliver i Cádizprovinsen. Tusentals andalusier skördar på vintern sina mogna oliver. Plockningen inleds i början på november och beroende på hur många olivträd som varje familj har brukar skörden vara klar i december eller januari. I Jaén, världens största olivprovins, är det inte ovanligt att man ser olivplockare ända in i februari. 

De flesta småodlare har andra arbeten och får plocka oliverna på sin fritid, främst helger. Oliverna körs till ett kooperativ där de först rensas från löv, sedan vägs oliverna och en kvalitetskontroll görs. Kontrollen består av att man mäter mängden olja som pressas ut från oliven samt vilken kvalitet den har. Efter kontrollen fastställs ett pris per kilo som olivplockarna får. Det kan skilja mycket beroende på olivoljekvalitet och mellan olika byar i Andalusien.

Nämnas kan också att alla familjer som har olivträd och ser till att plocka dessa och lämna in dem till sitt kooperativ får bidrag från den andalusiska regionalmyndigheten Junta de Andalucía.

Familjesyssla
Hela familjen deltar i plockningsarbetet. Från mor- och farföräldrar till barnbarn. Man använder stora nät som läggs under olivträdet. För att plocka oliverna slår man med pinnar på grenarna så att de mogna oliverna faller ner på nätet. På så sätt kan man enkelt samla ihop oliverna och rensa bort diverse löv och kvistar. 

Det är ett tungt arbete, då olivträden normalt bär väldigt mycket frukt men även terrängen, som nästan alltid är kuperad, gör att det är slitsamt. 
Olika uppfinningar i form av maskiner har framtagits på senare år. Det handlar om maskiner som skall göra jobbet lättare, bland annat maskiner som rör om grenarna och slår ner oliverna till marken. Maskinerna är dock ännu inte perfekta och alla erfarna olivplockare är överens om att människan är det absolut bästa redskapet. Så har man gjort i hundratals år och så kommer man förmodligen att göra några hundra år till.

Hela byn ute
Det är en härlig upplevelse att tillbringa några dagar i en vacker andalusisk by, omgärdad av olivträd under november, december eller januari. På morgonen med de första solstrålarna "vallfärdar" en majoritet av byns befolkning ut på landet. De promenerar ut till sina landområden, som normalt gått i arv i generationer. 

Majoriteten av olivträden i Cádizprovinsen är flera hundra år gamla. Snart hörs smattrandet från pinnarna som slås mot olivträdens grenar. 
Vid 14-tiden fylls hela landskapet av en mängt små eldar. Det är lunchen som oftast mödrarna i familjerna håller på att förbereda. En olivplockares lunch är den stora kompensationen för en hård dags arbete. Sitta i en fantastisk natur, se ut över de andalusiska kullarna och äta lunch med närmaste familjen gör det värt med valkar på händerna och träningsvärk i diverse muskler. 

En rejäl lunch behövs för att få energi för att sedan fortsätta plockandet tills solen går ned. Denna novembersöndag åt vi diverse korvar och naturligtvis oliver. Därefter en spansk cocido (bondgryta) och till efterrätt apelsiner som vi själva plockade från ett närliggande träd.

Solen fastställer arbetsdagen
Första gången jag plockade oliver frågade jag min spanska svärmor när på dagen vi skulle sluta. Hon svarade mig snabbt "när tåget går"! Från denna lilla bergsby går det sannerligen inte många tåg...

Mycket riktigt avslutas dagen när mörkret börjar lägga sin svarta filt över Andalusien. Alla promenerar tillbaka till byn och familjen samlas än en gång nära varandra. Denna gång framför den varma öppna spisen. Stora nät placeras under träden för att samla upp oliverna. Det är ett hårt arbete som fortfarande utövas med samma metoder som för flera hundra år sedan. Trots diverse uppfinningar är fortfarande den traditionella tekniken den bästa. Oliverna slås ned från trädet med en påk.  Artikelförfattaren med en lika rik som vacker skörd.  Männen brukar slå ner oliverna medan kvinnor 
och barn plockar upp redan fallna oliver på marken. 
Dessa plockas för hand.  Oliverna skördas på vintern, normalt mellan november och januari. Fin fångst. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 11224
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I den lilla bok- och pappershandeln Cantarero, vid torget med samma namn, morgonpysslar Wolfgang och hustrun Antonia. Kunder av olika nationaliteter droppar in. En man med tysk accent ber om ett tjockt kuvert, tackar och går. En brittisk farfar frågar efter ritblock och blyerts till flickan han håller i handen. En spansk kvinna med ett högljutt litet barnbarn söker en särskild nyans målarfärg, dröjer sig kvar, låter sig inte stressas av tjuten från vagnen. Wolfgang och Antonia är ett team, stämmer av med en blick, ett ord, vem som tar vilken kund. Lyssnar, föreslår, låter dem ta den tid de behöver.

I lägenheten vägg i vägg bor de sedan 30 år, centralt i den lilla kosmopolitiska staden Nerja. När de köpte det förfallna gamla huset, renoverade det och flyttade in, tyckte vännerna att de bosatt sig långt bort, i utkanten av byn. Det var här landsbygden började. Men det är ett tag sedan nu.

Gifte sig i Nerja
Wolfgang kom till Nerja på semester, första gången redan i slutet av 60-talet, tillsammans med en vän vars föräldrar köpt hus här. Det var inte så vanligt på den tiden, byn var fortfarande orörd av turismens framfart. Han lärde känna Antonia, kärlek uppstod och de blev snabbt ett par, ”novios formales”, som han kallar det.
– Det var ju lite av en slump att jag hade hamnade just här på min semester, säger Wolfgang. Men det är väl det man kallar ödet.

Det skulle dock dröja innan paret slog sig ned i Nerja för att njuta av det spanska småstadslivet. Wolfgang studerade sjöfart i Hamburg och var först och främst tvungen att ta sin examen. Som färdigutbildad förste styrman kom han sedan tillbaka till Nerja och paret gifte sig i kyrkan San Salvador.
– Det var 1976 och ganska ovanligt, jag är ju protestant och Antonia katolik. Men det var inga problem och familjen tog emot mig med öppna armar.

Sex år på sjön
Dagen efter bröllopet flög de till Tyskland och Wolfgangs föräldrar i Flensburg. Antonia lärde känna sina svärföräldrar och lärde sig tala tyska. De kommande sex åren följde hon med på Wolfgangs resor över hela världen på fartyg lastade med kol och containrar. Så småningom köpte de lägenheten i Nerja och när Antonia blev gravid gick hon i land och stannade hemma. Varför blev det just Nerja?
– Med mitt arbete spelade det ingen roll var i världen vi bodde, men vi tänkte att när vi fick barn skulle det vara bättre att bo här. Här hade Antonia sin familj och slapp vara ensam när jag var ute på mina resor.

När svärmor blev sjuk bestämde sig Wolfgang dock för att lämna livet på sjön och så öppnade de affären. Saknar han havet?
– Ja, fast inte så farligt, här har jag ju allt, vi bor nära både vattnet och bergen.

Väljer det bästa
Hemma talar de mest spanska, även om det också blir en del tyska. Barnen gick i spansk skola men har studerat tyska.
– Jag var ju borta så mycket så jag kunde inte lära dem, säger Wolfgang. Min son såg jag inte förrän han var fyra månader gammal.
Wolfgang har många vänner i Nerja, spanjorer, men även tyskar, engelsmän och svenskar.
– Dina vänner är dina vänner, det spelar ingen roll varifrån de kommer.
– Men visst är det skönt att tala tyska ibland. Att du gifter dig med någon från ett annat land betyder inte att du glömmer ditt ursprung. Man kompletterar varandra och det berikar.

Wolfgang menar att åren i Spanien förändrat honom, men har svårt att sätta fingret på vad. Förutom sådana konkreta saker som att han äter middag tre timmar senare.
– Det är som med allt här i livet, tiden förändrar oss. Ett barn tänker inte på samma sätt som en vuxen, men det är en gradvis process. Det är samma sak när du flyttar utomlands.
– Efterhand blir du varse skillnaderna, för- och nackdelar med respektive land, och kan välja det bästa.

Wolfgang älskar spansk mat, klimatet förstås, naturen och de till sinnet öppna andalusierna.

Tyska traditioner
Antonia och Wolfgangs barn är blonda och blåögda. Jag undrar om de är mest tyskar eller spanjorer. Frågar om tyskarna är som det sägs, ordningsamma och punktliga. Antonia svarar snabbt ja, varpå Wolfgang svarar på den första frågan:
– Då är mina barn definitivt spanjorer...

När Wolfgangs föräldrar fortfarande levde åkte han till Tyskland med barnen, nu blir det inte så ofta längre. De bekanta han har kvar föredrar att hälsa på i Nerja. En del tyska traditioner har familjen dock valt att behålla. De firar jul med julgran och klappar på julafton precis som i norr. Och födelsedagarna har varit viktigare än namnsdagarna.
– Nu för tiden firar ju spanjorerna också jul och födelsedagar, men när barnen var små var det ovanligt.

På påsken har de ätit chokladkaniner och målat påskägg med specialfärg som svärmor skickade från Tyskland. Numera finns det att köpa även i Nerja. Tiderna förändras och skillnaderna minskar.

Nordisk uppfostran
Antonia, som inte kunde varken baka eller laga mat när hon följde med Wolfgang första gången till Tyskland, lärde sig allt av sin svärmor.
– När jag kom tillbaka till Spanien lärde jag mig även laga spansk mat, men har fortsatt att göra de tyska rätterna och bakverken.

Och hon har alltid föredragit vad hon kallar det nordiska sättet att uppfostra barnen på.
– Vi äter middag lite tidigare och de fick inte gå ut själva på kvällen innan de var 16, 17 år, säger hon. Jag har heller aldrig dragit med barnen ut sent i vagn för att se påskprocessionerna som de flesta spanska mammor gör. Jag tycker inte att de ska behöva ligga och sova i vagnen för att föräldrarna vill gå ut.

Namn: Wolfgang Schulz
Flyttade till Spanien: 1976
Ålder: 60 år
Familj: Hustrun Antonia Gamez Iranzo och barnen Cristina, 28, Wolfgang, 26, och Lucía, 18
Bostad: Gatuhus i Nerja
Arbete: Butiksinnehavare
Antal tyskar i Spanien: 164 405 (enligt statistiska institutet INE)
Antal tyskar i Málaga: 13 329 (enligt statistiska institutet INE)

            [ingress] => (Publicerad 2008-11-07) Sjömannen Wolfgang Schulz flyttade till Spanien för kärlekens skull i mitten av 70-talet. Nu har han en liten pappershandel i Nerja. Han älskar maten, naturen och människorna här.
– I vissa länder kan det vara svårt att vänja sig vid nya seder och bruk, men så är det inte här. Skillnaderna är egentligen inte så stora.
Det är inte viktigt huruvida han är tysk eller spansk. Han är Wolfgang. Berikad av att ha levt halva sitt liv i Spanien.

            [headline] => Tyskar: "Jag glömmer inte bort mitt ursprung"
            [page] => 0
            [modified] => 20200130100621
            [created] => 20081103115901
            [publishStart] => 20200126065900
            [publishStop] => 20090502125959
            [fullArticle] => Tyskar: "Jag glömmer inte bort mitt ursprung" (Publicerad 2008-11-07) Sjömannen Wolfgang Schulz flyttade till Spanien för kärlekens skull i mitten av 70-talet. Nu har han en liten pappershandel i Nerja. Han älskar maten, naturen och människorna här.
– I vissa länder kan det vara svårt att vänja sig vid nya seder och bruk, men så är det inte här. Skillnaderna är egentligen inte så stora.
Det är inte viktigt huruvida han är tysk eller spansk. Han är Wolfgang. Berikad av att ha levt halva sitt liv i Spanien.
 I den lilla bok- och pappershandeln Cantarero, vid torget med samma namn, morgonpysslar Wolfgang och hustrun Antonia. Kunder av olika nationaliteter droppar in. En man med tysk accent ber om ett tjockt kuvert, tackar och går. En brittisk farfar frågar efter ritblock och blyerts till flickan han håller i handen. En spansk kvinna med ett högljutt litet barnbarn söker en särskild nyans målarfärg, dröjer sig kvar, låter sig inte stressas av tjuten från vagnen. Wolfgang och Antonia är ett team, stämmer av med en blick, ett ord, vem som tar vilken kund. Lyssnar, föreslår, låter dem ta den tid de behöver.

I lägenheten vägg i vägg bor de sedan 30 år, centralt i den lilla kosmopolitiska staden Nerja. När de köpte det förfallna gamla huset, renoverade det och flyttade in, tyckte vännerna att de bosatt sig långt bort, i utkanten av byn. Det var här landsbygden började. Men det är ett tag sedan nu.

Gifte sig i Nerja
Wolfgang kom till Nerja på semester, första gången redan i slutet av 60-talet, tillsammans med en vän vars föräldrar köpt hus här. Det var inte så vanligt på den tiden, byn var fortfarande orörd av turismens framfart. Han lärde känna Antonia, kärlek uppstod och de blev snabbt ett par, ”novios formales”, som han kallar det.
– Det var ju lite av en slump att jag hade hamnade just här på min semester, säger Wolfgang. Men det är väl det man kallar ödet.

Det skulle dock dröja innan paret slog sig ned i Nerja för att njuta av det spanska småstadslivet. Wolfgang studerade sjöfart i Hamburg och var först och främst tvungen att ta sin examen. Som färdigutbildad förste styrman kom han sedan tillbaka till Nerja och paret gifte sig i kyrkan San Salvador.
– Det var 1976 och ganska ovanligt, jag är ju protestant och Antonia katolik. Men det var inga problem och familjen tog emot mig med öppna armar.

Sex år på sjön
Dagen efter bröllopet flög de till Tyskland och Wolfgangs föräldrar i Flensburg. Antonia lärde känna sina svärföräldrar och lärde sig tala tyska. De kommande sex åren följde hon med på Wolfgangs resor över hela världen på fartyg lastade med kol och containrar. Så småningom köpte de lägenheten i Nerja och när Antonia blev gravid gick hon i land och stannade hemma. Varför blev det just Nerja?
– Med mitt arbete spelade det ingen roll var i världen vi bodde, men vi tänkte att när vi fick barn skulle det vara bättre att bo här. Här hade Antonia sin familj och slapp vara ensam när jag var ute på mina resor.

När svärmor blev sjuk bestämde sig Wolfgang dock för att lämna livet på sjön och så öppnade de affären. Saknar han havet?
– Ja, fast inte så farligt, här har jag ju allt, vi bor nära både vattnet och bergen.

Väljer det bästa
Hemma talar de mest spanska, även om det också blir en del tyska. Barnen gick i spansk skola men har studerat tyska.
– Jag var ju borta så mycket så jag kunde inte lära dem, säger Wolfgang. Min son såg jag inte förrän han var fyra månader gammal.
Wolfgang har många vänner i Nerja, spanjorer, men även tyskar, engelsmän och svenskar.
– Dina vänner är dina vänner, det spelar ingen roll varifrån de kommer.
– Men visst är det skönt att tala tyska ibland. Att du gifter dig med någon från ett annat land betyder inte att du glömmer ditt ursprung. Man kompletterar varandra och det berikar.

Wolfgang menar att åren i Spanien förändrat honom, men har svårt att sätta fingret på vad. Förutom sådana konkreta saker som att han äter middag tre timmar senare.
– Det är som med allt här i livet, tiden förändrar oss. Ett barn tänker inte på samma sätt som en vuxen, men det är en gradvis process. Det är samma sak när du flyttar utomlands.
– Efterhand blir du varse skillnaderna, för- och nackdelar med respektive land, och kan välja det bästa.

Wolfgang älskar spansk mat, klimatet förstås, naturen och de till sinnet öppna andalusierna.

Tyska traditioner
Antonia och Wolfgangs barn är blonda och blåögda. Jag undrar om de är mest tyskar eller spanjorer. Frågar om tyskarna är som det sägs, ordningsamma och punktliga. Antonia svarar snabbt ja, varpå Wolfgang svarar på den första frågan:
– Då är mina barn definitivt spanjorer...

När Wolfgangs föräldrar fortfarande levde åkte han till Tyskland med barnen, nu blir det inte så ofta längre. De bekanta han har kvar föredrar att hälsa på i Nerja. En del tyska traditioner har familjen dock valt att behålla. De firar jul med julgran och klappar på julafton precis som i norr. Och födelsedagarna har varit viktigare än namnsdagarna.
– Nu för tiden firar ju spanjorerna också jul och födelsedagar, men när barnen var små var det ovanligt.

På påsken har de ätit chokladkaniner och målat påskägg med specialfärg som svärmor skickade från Tyskland. Numera finns det att köpa även i Nerja. Tiderna förändras och skillnaderna minskar.

Nordisk uppfostran
Antonia, som inte kunde varken baka eller laga mat när hon följde med Wolfgang första gången till Tyskland, lärde sig allt av sin svärmor.
– När jag kom tillbaka till Spanien lärde jag mig även laga spansk mat, men har fortsatt att göra de tyska rätterna och bakverken.

Och hon har alltid föredragit vad hon kallar det nordiska sättet att uppfostra barnen på.
– Vi äter middag lite tidigare och de fick inte gå ut själva på kvällen innan de var 16, 17 år, säger hon. Jag har heller aldrig dragit med barnen ut sent i vagn för att se påskprocessionerna som de flesta spanska mammor gör. Jag tycker inte att de ska behöva ligga och sova i vagnen för att föräldrarna vill gå ut.

Namn: Wolfgang Schulz
Flyttade till Spanien: 1976
Ålder: 60 år
Familj: Hustrun Antonia Gamez Iranzo och barnen Cristina, 28, Wolfgang, 26, och Lucía, 18
Bostad: Gatuhus i Nerja
Arbete: Butiksinnehavare
Antal tyskar i Spanien: 164 405 (enligt statistiska institutet INE)
Antal tyskar i Málaga: 13 329 (enligt statistiska institutet INE)
 Tyske sjömannen Wolfgang gifte sig med sin ungdomskärlek Antonia och bytte Hamburg mot Nerja. ”Visst har jag förändrats, men det är en gradvis process och svårt att sätta fingret på. Jag äter middag senare förstås, tiderna här är ju annorlunda. Men man anpassar sig och det har aldrig varit svårt, livsrytmen här är en annan.” 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 15434
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det mobila kontoret leds av analytiker från Europol och har redan varit mycket värdefullt i flera utredningar. Kontoret är utvecklat med den senaste säkerhetsstandarden och gör det möjligt för utsända Europol-poliser att snabbt nå stora mängder information och analysverktyg, varifrån som helst i världen.

Enligt den europeiska polisbyrån har ett mobilt kontor stått på agendan sedan hösten 2010. Anledningen till att det inrättats just i sommar är utredningen av ett colombiansk-libanesiskt nätverk som varit mycket omfattande och krävt extraordinära bevakningsinsatser. Utredningen av nätverket har pågått parallellt i både Tyskland, Belgien, Holland och Frankrike, skriver Europa Press. Tack vare Europols och Eurojusts arbete i Spanien har nätverksmedlemmar kunnat gripas i Madrid och Marbella.

Svår pengatvättshärva
Den omfattande utredningen har varit en utdragen historia. Den inleddes i mars 2010, då tullservicen i Bordeaux i Frankrike stoppade en misstänkt spansk medborgare av syrianskt ursprung på väg till Paris. Personen visade sig ha över 810 000 euro i kontanter i bagaget. Han kunde inte legitimera sig och dessutom upptäcktes rester av kokain på eurosedlarna.

När Europol lät analysera dokument och mobiltelefoner som hittades på personen uppdagades kontakter i Tyskland, Nederländerna, Syrien, Libanon, Nigeria och Colombia. Slutdestinationen för leveransen visade sig vara en libanesisk medborgare bosatt i Tyskland. Mannen i fråga stoppades redan i november vid Madrids flygplats med mer än 1 214 000 euro på sig. I januari i år anhölls han i Marbella och skickades då till Frankrike enligt lagen om europeisk arresteringsorder. 

Tillslag i Spanien
Sedan dess har totalt sju personer ur nätverket gripits, varav tre i Spanien, uppger spanska Inrikesdepartementet. Flera av dem har haft nyckelroller i nätverket. Vid tillslagen har Europol konfiskerat informationsregister, mobiltelefoner, dyrbara klockor, smycken, 2,5 miljoner euro i kontanter samt kemiska produkter som används för att tillverka kokain. De har också kommit över finansdokument som genomgått flera analyser. Detta har lett till att nätverket kunnat avslöjas och nystas ut. 

I slutet av sommaren har Europol och Eurojust använt det mobila kontoret bland annat för att avslöja kontokortsbedrägerier på internationell nivå. 
            [ingress] => (Publicerad 2011-09-01) EU:s polis- och åklagarmyndigheter Europol och Eurojust har inrättat ett gemensamt mobilt kontor för att koordinera spaningsarbete. Detta sedan ett illegalt colombiansk-libanesiskt nätverk som tvättat pengar åt kokainhandeln avslöjats i Spanien.
            [headline] => Organiserad brottslighet bekämpas i Spanien
            [page] => 0
            [modified] => 20200117123721
            [created] => 20110821195343
            [publishStart] => 20200119065900
            [publishStop] => 20120217185359
            [fullArticle] => Organiserad brottslighet bekämpas i Spanien (Publicerad 2011-09-01) EU:s polis- och åklagarmyndigheter Europol och Eurojust har inrättat ett gemensamt mobilt kontor för att koordinera spaningsarbete. Detta sedan ett illegalt colombiansk-libanesiskt nätverk som tvättat pengar åt kokainhandeln avslöjats i Spanien. Det mobila kontoret leds av analytiker från Europol och har redan varit mycket värdefullt i flera utredningar. Kontoret är utvecklat med den senaste säkerhetsstandarden och gör det möjligt för utsända Europol-poliser att snabbt nå stora mängder information och analysverktyg, varifrån som helst i världen.

Enligt den europeiska polisbyrån har ett mobilt kontor stått på agendan sedan hösten 2010. Anledningen till att det inrättats just i sommar är utredningen av ett colombiansk-libanesiskt nätverk som varit mycket omfattande och krävt extraordinära bevakningsinsatser. Utredningen av nätverket har pågått parallellt i både Tyskland, Belgien, Holland och Frankrike, skriver Europa Press. Tack vare Europols och Eurojusts arbete i Spanien har nätverksmedlemmar kunnat gripas i Madrid och Marbella.

Svår pengatvättshärva
Den omfattande utredningen har varit en utdragen historia. Den inleddes i mars 2010, då tullservicen i Bordeaux i Frankrike stoppade en misstänkt spansk medborgare av syrianskt ursprung på väg till Paris. Personen visade sig ha över 810 000 euro i kontanter i bagaget. Han kunde inte legitimera sig och dessutom upptäcktes rester av kokain på eurosedlarna.

När Europol lät analysera dokument och mobiltelefoner som hittades på personen uppdagades kontakter i Tyskland, Nederländerna, Syrien, Libanon, Nigeria och Colombia. Slutdestinationen för leveransen visade sig vara en libanesisk medborgare bosatt i Tyskland. Mannen i fråga stoppades redan i november vid Madrids flygplats med mer än 1 214 000 euro på sig. I januari i år anhölls han i Marbella och skickades då till Frankrike enligt lagen om europeisk arresteringsorder. 

Tillslag i Spanien
Sedan dess har totalt sju personer ur nätverket gripits, varav tre i Spanien, uppger spanska Inrikesdepartementet. Flera av dem har haft nyckelroller i nätverket. Vid tillslagen har Europol konfiskerat informationsregister, mobiltelefoner, dyrbara klockor, smycken, 2,5 miljoner euro i kontanter samt kemiska produkter som används för att tillverka kokain. De har också kommit över finansdokument som genomgått flera analyser. Detta har lett till att nätverket kunnat avslöjas och nystas ut. 

I slutet av sommaren har Europol och Eurojust använt det mobila kontoret bland annat för att avslöja kontokortsbedrägerier på internationell nivå.  Ett nytt samarbete mellan EU-myndigheterna har visat stor effektivitet mot den organiserade brottsligheten. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 15883
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Färska kronärtskockor finner man i spanska matbutiker större delen av året och det är en av de grönsaker som skiljer sig mest i pris mellan Spanien och Sverige. Medan det i Norden är närmast en lyx att köpa sig en enstaka kocka, införskaffas den av de spanska hushållen kilovis. Det är inte så konstigt när de under säsong (på vintern) inte kostar mycket mer än en euro per kilo.

I vardagsmaten är det vanligt att man brukar både frysta eller konserverade kronärtskockor. Om man nu vistas i Spanien ska man dock passa på att äta den färsk. Ju fler kockor man äter här desto mer sparar man på “pocenten” och desto mer kan man njuta.

I Sverige är vi mest vana vid att koka stora kockor och doppa bladen i vinaigrette. Det är inte vanligt i Spanien, utan här rensar man och styckar kronärtskockorna före tillredning, De är dessutom som regel mindre än styckekockorna i Sverige, vilket på inget sätt förtar smaken.

Stjälken ätlig
Kronärtskockorna rensas genom att man skär bort stjälken och de yttersta, torra bladen, liksom toppen. Vissa kan ha trådar i mitten, så om man vill vara noggrann kan man skära bort en liten bit av det innersta i hjärtat. Tänk på att stjälken också är ätlig. Se bara till att skala den och kapa den torra änden. 

En annan sak som är viktigt att tänka på är att kockorna snabbt blir oxiderade och mörka, så snart de rensats. Det har inte så stor inverkan på smaken, men om man vill undvika att de blir mörka och fula kan man dels gnugga händerna med citronsaft när man rensar dem och framför allt ska man se till att tillreda kronärtskockorna så snart de rensats.

I Spanien gör man stuvning, äggröra, risätter och grönsaksröra med alcachofas. Det är en tacksam grönsak som sällan blir fel, den tillreds ganska snabbt och passar samman med det mesta. För extra smakupplevelse, utnyttja de många rensade bladen för att koka en buljong som man med fördel använder till paellan eller, varför inte, en risotto.

RECEPT

"Alcachofas con jamón" (Kronärtskockor med serranoskinka)

Ingredienser:
2 personer
• Åtta mindre kockor
• 100 gram serranoskinka i tärningar (taquitos de jamón)
• 1/2 dl vitt vin eller sherry (fino)
• 2 vitlöksklyftor
• 3 msk olivolja
• salt, peppar, paprikapulver och cayennepeppar

Gör så här:
• Rensa och stycka kockorna som beskrivs i artikeln.
• Om du väljer att förkoka kockorna kan de lämnas i halvor. För stekning bör kockorna delas i fyra klyftor.
• Bryn kockorna med de två vitlöksklyftorna i tjocka skivor i olivoljan i en teflonpanna, på medelvärme.
• Krydda, men var sparsam med saltet, då skinkan sedan tillför mycket salt.
• När det börjar få färg, häll över vinet/sherryn och täck med lock, så att det ångkokas.
• Låt bryna på medelvärme cirka 10 minuter.
• Häll i skinktärningarna och rör om i max 1-2 minuter.

Tips:
Olivolja är en delikatess, men också en riktig kaloribomb. Om du upplever att pannan är för torr kan du ha i lite vatten. För smakens skull kan man hälla en skvätt jungfruolja över anrättningen när den väl är klar. 

Rätten avnjuts som den är eller med ett par stekta ägg och kanske även krutonger till.

            [ingress] => (Publicerad 2011-12-01) Som det spanska namnet antyder är det araberna vi ska tacka för denna gudagåva – kronärtskockan. Den tillreds på en rad olika sätt i det spanska köket och är inte bara utsökt, utan för varje dag som går tillskriver forskare kronärtskockan allt fler hälsobringande egenskaper, inte minst som antioxidant.
            [headline] => I butikshyllan: Alcachofas
            [page] => 0
            [modified] => 20230603111644
            [created] => 20111121180600
            [publishStart] => 20200112065900
            [publishStop] => 20120519190559
            [fullArticle] => I butikshyllan: Alcachofas (Publicerad 2011-12-01) Som det spanska namnet antyder är det araberna vi ska tacka för denna gudagåva – kronärtskockan. Den tillreds på en rad olika sätt i det spanska köket och är inte bara utsökt, utan för varje dag som går tillskriver forskare kronärtskockan allt fler hälsobringande egenskaper, inte minst som antioxidant. Färska kronärtskockor finner man i spanska matbutiker större delen av året och det är en av de grönsaker som skiljer sig mest i pris mellan Spanien och Sverige. Medan det i Norden är närmast en lyx att köpa sig en enstaka kocka, införskaffas den av de spanska hushållen kilovis. Det är inte så konstigt när de under säsong (på vintern) inte kostar mycket mer än en euro per kilo.

I vardagsmaten är det vanligt att man brukar både frysta eller konserverade kronärtskockor. Om man nu vistas i Spanien ska man dock passa på att äta den färsk. Ju fler kockor man äter här desto mer sparar man på “pocenten” och desto mer kan man njuta.

I Sverige är vi mest vana vid att koka stora kockor och doppa bladen i vinaigrette. Det är inte vanligt i Spanien, utan här rensar man och styckar kronärtskockorna före tillredning, De är dessutom som regel mindre än styckekockorna i Sverige, vilket på inget sätt förtar smaken.

Stjälken ätlig
Kronärtskockorna rensas genom att man skär bort stjälken och de yttersta, torra bladen, liksom toppen. Vissa kan ha trådar i mitten, så om man vill vara noggrann kan man skära bort en liten bit av det innersta i hjärtat. Tänk på att stjälken också är ätlig. Se bara till att skala den och kapa den torra änden. 

En annan sak som är viktigt att tänka på är att kockorna snabbt blir oxiderade och mörka, så snart de rensats. Det har inte så stor inverkan på smaken, men om man vill undvika att de blir mörka och fula kan man dels gnugga händerna med citronsaft när man rensar dem och framför allt ska man se till att tillreda kronärtskockorna så snart de rensats.

I Spanien gör man stuvning, äggröra, risätter och grönsaksröra med alcachofas. Det är en tacksam grönsak som sällan blir fel, den tillreds ganska snabbt och passar samman med det mesta. För extra smakupplevelse, utnyttja de många rensade bladen för att koka en buljong som man med fördel använder till paellan eller, varför inte, en risotto.

RECEPT

"Alcachofas con jamón" (Kronärtskockor med serranoskinka)

Ingredienser:
2 personer
• Åtta mindre kockor
• 100 gram serranoskinka i tärningar (taquitos de jamón)
• 1/2 dl vitt vin eller sherry (fino)
• 2 vitlöksklyftor
• 3 msk olivolja
• salt, peppar, paprikapulver och cayennepeppar

Gör så här:
• Rensa och stycka kockorna som beskrivs i artikeln.
• Om du väljer att förkoka kockorna kan de lämnas i halvor. För stekning bör kockorna delas i fyra klyftor.
• Bryn kockorna med de två vitlöksklyftorna i tjocka skivor i olivoljan i en teflonpanna, på medelvärme.
• Krydda, men var sparsam med saltet, då skinkan sedan tillför mycket salt.
• När det börjar få färg, häll över vinet/sherryn och täck med lock, så att det ångkokas.
• Låt bryna på medelvärme cirka 10 minuter.
• Häll i skinktärningarna och rör om i max 1-2 minuter.

Tips:
Olivolja är en delikatess, men också en riktig kaloribomb. Om du upplever att pannan är för torr kan du ha i lite vatten. För smakens skull kan man hälla en skvätt jungfruolja över anrättningen när den väl är klar. 

Rätten avnjuts som den är eller med ett par stekta ägg och kanske även krutonger till.
 Färska kronärtskockor finner man i spanska matbutiker större delen av året och det är en av de grönsaker som skiljer sig mest i pris mellan Spanien och Sverige. Skär bort de yttersta, torra bladen och toppen på kockan. Dela i klyftor. Stek kockorna under lock i olivolja och vitlök. Späd med vätska. Serranoskinkan ska bara brynas som hastigast. Njut. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 17656
            [sectionId] => 287
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Enligt musikanterna själva kallas festivalen också de ”blåögdas fest”, då den infaller på “Día de los Santos Inocentes” (menlösa barns dag). I Spanien är det att likna med första april, då man drar folk vid näsan. 

Musikanterna kallas ofta för “fiesteros” eller “tontos” (festprissar och tokar).
– Egentligen passar inte los Verdiales så här nära ”stan”, de förknippas med landsbygden, säger en av deltagarna i ”pandan” från Benaoján. 
– Detta var förr de fattiga jordbrukarnas fest, “La fiesta de los catetos”, fortsätter han.

Budgetmusikanter
I över ett halvt sekel har musik- och dansgrupperna från bergsbyarna begivit sig till Puerto de la Torre för den årliga festivalen. Festen är unik, då Verdiales-konsten endast existerar i Málagaprovinsen. Förr anlitades dessa ”pandas” från landet för att underhålla på ferian – den ursprungliga boskapsmarknaden. Musikanterna hade inte råd med fina dräkter, därför snyggade de till sig så gott de kunde med blommor och färglada band i hattarna eller i håret. Det gör de fortfarande i dag.

Troligtvis härstammar benämningen ”Verdiales” från byn nordost om Málaga med samma namn. Här har verdiales-oliven odlats under årtusenden. Denna oliv behåller alltid sin gröna (verde) färg och mörknar inte heller efter att den mognat. 

Bevarad arabisk tradition
Teorierna går isär om verdiales-musikens egentliga ursprung. Många historiker hänvisar till den moriska epoken. Viss likhet skulle finnas med den arabiska rytmen, sägs det. Musiken skulle ha bevarats i de isolerade byarna i Málagabergen. Texterna är enkla. Man sjunger om arbetet i olivlundarna eller om kärlek och romantik. Enligt sägnen användes också sångerna till flirt – pojkarna fick inte närma sig flickorna, men sjunga gick bra. Så skulle de första texterna ha kommit till.

Anrika instrument
Verdialeskonsten är lätt att känna igen genom den entoninga och lite gälla melodin samt de deltagandes blomstersmyckade breda hattar. Musikstilarna skiljer sig från by till by. Det finns tre typer av  Verdiales: den dominerande Almogía-, Comares-, samt Montesstilen. Musikinstrumenten är enkla. Likartade skall ha använts i århundraden. 

En liten gitarr vars strängar bör hållas så hårt att de ofta går av vid långa spelningar, fiol, kastanjetter, tamburinliknande instrument samt det kanske mest igenkännande – två små runda metallplattor ”los platillos” som slås mot varandra. Varje grupp dirigeras av en gruppledare, oftast en av de äldre männen i gruppen  ”el alcalde”, som leder gruppen med sin ”varilla” eller stav i olika färger.

Nyrekrytering
Sångerna, musiken och texterna går i arv från generation till generation. I många ”pandas” hittar vi äldre samt deras barn och barnbarn som håller traditionen vid liv. Intresset växer allt mer bland de unga. Idag utbildas även de yngre inom ”pandas” i egna lokala klubbar och skolor. Omkring 1 500 elever är idag aktiva inom någon Verdiales musik- och dansgrupp i Málaga.
            [ingress] => (Publicerad 2012-11-31) Den årliga Verdiales-festivalen i Puerto de la Torre firas 28:e december. Ett 30-tal grupper eller ”pandas” från hela provinsen deltar i festivalens musik- och danstävling, som förra året firade ett halvt sekel. För två år sedan förklarades festligheten dessutom av allmänt kulturintresse (BIC).
            [headline] => Los Verdiales - anor sedan morisk tid
            [page] => 0
            [modified] => 20191227125001
            [created] => 20121105114149
            [publishStart] => 20200105065900
            [publishStop] => 20130504124159
            [fullArticle] => Los Verdiales - anor sedan morisk tid (Publicerad 2012-11-31) Den årliga Verdiales-festivalen i Puerto de la Torre firas 28:e december. Ett 30-tal grupper eller ”pandas” från hela provinsen deltar i festivalens musik- och danstävling, som förra året firade ett halvt sekel. För två år sedan förklarades festligheten dessutom av allmänt kulturintresse (BIC). Enligt musikanterna själva kallas festivalen också de ”blåögdas fest”, då den infaller på “Día de los Santos Inocentes” (menlösa barns dag). I Spanien är det att likna med första april, då man drar folk vid näsan. 

Musikanterna kallas ofta för “fiesteros” eller “tontos” (festprissar och tokar).
– Egentligen passar inte los Verdiales så här nära ”stan”, de förknippas med landsbygden, säger en av deltagarna i ”pandan” från Benaoján. 
– Detta var förr de fattiga jordbrukarnas fest, “La fiesta de los catetos”, fortsätter han.

Budgetmusikanter
I över ett halvt sekel har musik- och dansgrupperna från bergsbyarna begivit sig till Puerto de la Torre för den årliga festivalen. Festen är unik, då Verdiales-konsten endast existerar i Málagaprovinsen. Förr anlitades dessa ”pandas” från landet för att underhålla på ferian – den ursprungliga boskapsmarknaden. Musikanterna hade inte råd med fina dräkter, därför snyggade de till sig så gott de kunde med blommor och färglada band i hattarna eller i håret. Det gör de fortfarande i dag.

Troligtvis härstammar benämningen ”Verdiales” från byn nordost om Málaga med samma namn. Här har verdiales-oliven odlats under årtusenden. Denna oliv behåller alltid sin gröna (verde) färg och mörknar inte heller efter att den mognat. 

Bevarad arabisk tradition
Teorierna går isär om verdiales-musikens egentliga ursprung. Många historiker hänvisar till den moriska epoken. Viss likhet skulle finnas med den arabiska rytmen, sägs det. Musiken skulle ha bevarats i de isolerade byarna i Málagabergen. Texterna är enkla. Man sjunger om arbetet i olivlundarna eller om kärlek och romantik. Enligt sägnen användes också sångerna till flirt – pojkarna fick inte närma sig flickorna, men sjunga gick bra. Så skulle de första texterna ha kommit till.

Anrika instrument
Verdialeskonsten är lätt att känna igen genom den entoninga och lite gälla melodin samt de deltagandes blomstersmyckade breda hattar. Musikstilarna skiljer sig från by till by. Det finns tre typer av  Verdiales: den dominerande Almogía-, Comares-, samt Montesstilen. Musikinstrumenten är enkla. Likartade skall ha använts i århundraden. 

En liten gitarr vars strängar bör hållas så hårt att de ofta går av vid långa spelningar, fiol, kastanjetter, tamburinliknande instrument samt det kanske mest igenkännande – två små runda metallplattor ”los platillos” som slås mot varandra. Varje grupp dirigeras av en gruppledare, oftast en av de äldre männen i gruppen  ”el alcalde”, som leder gruppen med sin ”varilla” eller stav i olika färger.

Nyrekrytering
Sångerna, musiken och texterna går i arv från generation till generation. I många ”pandas” hittar vi äldre samt deras barn och barnbarn som håller traditionen vid liv. Intresset växer allt mer bland de unga. Idag utbildas även de yngre inom ”pandas” i egna lokala klubbar och skolor. Omkring 1 500 elever är idag aktiva inom någon Verdiales musik- och dansgrupp i Málaga. Förra året firades Verdiales-tävlingen i Puerto de la Torre för 50:e året i rad. Den 28:e december är det dags för en ny upplaga. Foto: Anna Berntsson Färgglada dräkter, musik, dans och kastanjetter. Men det är inte flamenco det är fråga om, utan de för Málaga unika Verdiales-festligheterna. Foto: Anna Berntsson Gruppledaren kallas “El alcalde” och styr Verdiales-gruppen med sin dirigentstav. På bilden ”pandan” från Benaoján. Foto: Anna Berntsson 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)